Det finns hus som man inte blir kvitt. Som man aldrig kan låta bli att stanna till inför, titta upp mot fasaden och undra hur det är att bo där. Så är det med Kungsportsavenyn 23.
Huset är byggt 1960 och ritat av Chalmersprofessorn Helge Zimdal, och det är inte svårt att föreställa sig att han velat spegla de slösaktigt dekorerade 1880-talshusen tvärs över gatan i sin oregelbundna fasad.
Med en hel fönstervägg från golv till tak i ett av rummen bor man som i ett skyltfönster några meter från 5:ans hållplats och för den som regelbundet väntar på vagnen är det inte svårt att skapa sig en bild av livet på insidan. I många år kunde man beundra en samling blåvitt kinesiskt porslin, som en i utställningsmonter i ett av fönstren: mindre pjäser placerade runt två magnifika prakturnor. Där bor numera en hyresgäst som inte är samlare. Eller kanske bara inte bryr sig, vem vet?
Kikar man in genom entréns glasdörrar och förbi spjälväggen i garanterat rödlistat regnskogsträ ser man att väggarna är klädda i en sorts reliefmosaik i flera sorters grovhuggen marmor. Det ser dyrt ut. Men det är inte vilket hus som helst, inte heller inte vilken gata som helst, och Helge Zimdal tog uppgiften på allvar.
Stora Teatern hade invigts 1859 och med den en gatstump från Kungsportsplatsen i vars förlängning Engelska Kvarteret sedan byggdes 1872–73. Fortfarande var gatunamnet föremål för stridigheter, däremot rådde inga meningsskiljaktigheter gällande planerna för den nya avenyn: ett bostadsområde för välbärgade. Husen som byggdes hade stora lägenheter, åtta till tio rum, och fasader som signalerade överflöd, många gånger till och med skryt.
Förutom små salukällare vid tvärgatorna var butiker inte tillåtna. Först 1914 öppnade den exklusiva möbelbutiken Boet, mycket diskret skyltad och inrymd i en vanlig lägenhet i bottenplanet på nummer 24. Efter det ökade trycket på att kommersialisera gatan och allt fler våningar i gatuplanet inreddes till butikslokaler.
1932 fick Göteborg en ny stadsplanechef, funktionalisten Uno Åhrén, som propagerade för en modernisering av Avenyn. Patricierhusen borde rivas och ersättas med nya och högre i sex till sju våningar. 1934 revs nr 29, följt av nummer 4, 14 och 25 några år senare. Husen var då bara drygt 50 år gamla och inledde rivningsepoken i Göteborg, 30 år innan arbetarstadsdelarna Annedal och Vegastan föll för grävskoporna. Från mitten av 50-talet revs sedan ytterligare 15 av de 34 hus som uppförts längs Avenyn under sent 1800-tal.
Lägenheterna i nummer 23 är byggda i etage och lite som L-blocken i ett Tetris. Har en lägenhet ett övre plan med kök och två rum och ett undre med fyra så är nästa spegelvänd på höjden. Våning sju är en enda stor takterrassvåning. Fastigheten sträcker sig sedan tvärs över kvarteret med arton enrummare och fyra tvåor staplade som holkar på varandra i två rader mot Teatergatan.
På platsen där Avenyn 23 och kontorshuset på nummer 21 skulle byggas revs två fyravånings 1880-talshus. Rivningen föregicks av en del diskussioner men mer om Zimdals förslag än om de ursprungliga husen som var tämligen ordinära rent arkitektoniskt.
Avenyn har fått utstå en hel del genom åren men man gör det enkelt för sig om man säger att allt var bättre förr. Det fanns dussinarkitektur då precis som nu, också Avenyn har sin beskärda del, men dit hör inte nummer 23.
Göteborgs Enskilda Bank vid Västra Hamngatan-Lilla Torget byggdes 1886 och pyntades därefter. När huset moderniserades 1938 avlägsnades takkupor, torn och spiror och burspråk och portinfattning hyvlades bort tills bara putsen återstod. Idag ligger ett Nordeakontor i det anonymiserade hörnhuset.
Journalist och kulturskribent.
Under hösten skriver han om tio tidstypiska hus i Göteborg,
Själv bor han i Vasastan i ett hus byggt 1811 men vill inte nödvändigtvis framhålla detta som arkitekturens märkesår.
