En känsla av att min självbild kan vara förljugen smyger sig på när min vän en kväll segnar till marken. Jag blir som paralyserad av skräck. Och nu, ett halvår senare. Jag tänker på barnen i Gaza eller yazidierna i de kurdiska bergen. Det kan inte hjälpas att det är dem jag tänker på när jag förvandlas till någon jag inte ska vara.
Det handlar om något så simpelt och I-landsbetonat som en flytt på en halv kilometer, en bostad som ska renoveras, en annan som ska säljas. Jag vaknar på natten och kräks, går med dånande huvudvärk och nackspärr. Flytten kräver att jag ska ringa samtal, boka möten, ta mängder av beslut. Efter ett par månaders upptrappning händer det som får mig alldeles ur balans. När jag ska kontrollera städningen av gamla lägenheten upptäcker jag ett stort antal svarta fläckar på parketten. Städfirman har uppenbart tappat ut något starkt och frätande. Problemet är att de inte vill kännas vid några fläckar. Jag kontaktar en golvfirma som säger att en stor del av parketten måste bytas ut. Detta kommer att kosta pengar. Konflikten med städfirman trappas upp. Ord står mot ord. Problemen äter sig in i mig, håller mig vaken på nätterna. Ovanför bor en barnfamilj som börjar dundra vid sextiden på morgonen. Solen skiner in. Persiennerna är trasiga och fönstren för breda för alla rullgardiner på marknaden. Jag förvandlas till galningen i filmen Take shelter vars mardrömmar får honom att barrikadera sig mot katastrofen. I mina mardrömmar är städfirman identisk med den som bombhotade Stockholmskrögaren Melker Andersson, pressade honom på pengar och försökte sätta eld på hans restauranger.
Det blir stopp i ena toaletten. Det blir stopp i den andra. En morgon när jag ska duscha rinner inte vattnet ner i golvbrunnen. Det bildas en tjärn på golvet. Jag tillbringar en hel dag på Ikea, fyller ensam bilen med tunga, skrymmande saker. När jag kommer in till stan är gatorna avspärrade på grund av en löpartävling. Tårarna är nära. Nästa dag måste vi snabbt få i oss mat, men lamporna på spisen blinkar olycksbådande. Jag sätter tonåringarna i bilen och kör omkring som en galning, på jakt efter någonstans att äta. Det är fullt på alla restauranger och finns inga parkeringsplatser. ”Vad gör vi nu?” kvider jag, som om våra liv var hotade på riktigt. En röst från baksätet: ”Åker till Apoteket och köper lugnande tabletter till dig.”
Vad ska de tro om mig? Vad ska de tro när världen brinner, människor flyr från krig, förtryck och naturkatastrofer, och deras mamma samtidigt blir till en spillra för att hon inte kan hantera sina nya prylar eller hantverkare? Det finns ingenting att säga. För att slippa blickarna fulparkerar jag vid kebaben och springer.
(TUMMEN UPP)
Snart får man börja använda tofflorna och filten på allvar. Hello my friends!
(TUMMEN NER)
Det obegripliga med alla saker man har i sin ägo som aldrig används men ändå är omöjliga att slänga.
Sara Kadefors skriver böcker för barn, unga och vuxna. Ibland får hon till ett film-eller tv-manus som funkar eller regisserar t ex för radio.
