–Trots att jag är rädd ska jag bo kvar och kämpa, säger Maija på väg till spårvagnshållplatsen på Temperaturgatan.
Hon går förbi blommorna och bilden på en leende ung kvinna. Det har gått drygt en månad sedan Elin Krantz mördades. Men det är inte bara Elins öde som gör Maija rädd när hon går hem till sin lägenhet bortanför Länsmansgårdens torg. Första oktober blev hon förföljd efter att hon steg av spårvagnen.
Från hållplatsen till lägenheten tar det fem-sex minuter. När Maija nästan är framme vid sin port känner hon sig iakttagen. En smal kille med ljus huva på sig går efter henne. Maija stannar till och pratar med en kompis i mobiltelefonen. Snabbt går killen fram och rycker hårt i handväskan. Hon drar till sig armen och killen tappar balansen, men får med sig väskan.
–Jag var chockad eftersom jag aldrig känt mig särskilt rädd här.
Sover över i personalsoffan
Första tanken efteråt är att hon måste flytta, andra tanken gör att hon bryter ihop. Väskan innehåller minnen. Maijas 16-åriga dotter dog i cancer för sju månader sedan.
Sedan dess har Maija burit med sig hennes halssmycke i väskan och två dagböcker som skrevs under sjukdomstiden. Nu är allt borta.
–Jag är stark fastän jag gråter. Den här rånaren har kränkt mig så fruktansvärt mycket. Han fick med sig 60 kronor, ett pass och mina minnessaker. Det är inte så att vi som bor här är några höginkomsttagare med massor av pengar på oss.
Efter väskryckningen har livet förändrats. När hon jobbar kväll sover hon över i personalsoffan eller så möter den 18-årige sonen henne på torget. Hon vågar inte längre åka till centrum på helgerna och fortsätta som volontär för ett soppkök.
Maija har bott i Länsmansgården i drygt ett år. Nu vill hon börja engagera sig för att det ska bli tryggare i området. Hon har redan ringt Västtrafik för att se om buss 33 kan gå längre upp i området så att det blir närmare att gå hem.
Hon är inte ensam om att vilja det. Nu utreds det önskemålet som kommit från flera boende.
”Politikerna har ett ansvar”
–Frustrationen hos folk har gått över i någon form av handlingskraft. Det behöver inte alltid vara stadsdelen som levererar lösningar på allt. Men det vi kan göra är att ta vara på de goda krafter som finns nu, säger fritidskonsulenten Pelle Öbom.
Engagemanget att göra Biskopsgården till en trygg stadsdel har aldrig varit större bland de boende, menar Pelle Öbom. Det började med fackeltåget efter mordet på Elin som samlade hundratals personer. Initiativ efter initiativ växer fram.
I går genomfördes en trygghetsvandring för boende i Länsmansgården. Pelle Öbom har också dragit ihop en grupp där polisen, kyrkan, affärsidkare och boende som vill engagera sig för att skapa lugn i stadsdelen ingår.
Nyligen startade också Safewalk. Det handlar om nattvandrare som står vid Temperaturgatans hållplats på fredag- och lördagkvällar. De följer dem som vill ända hem till porten. Maija tycker idén är bra. Samtidigt som det är fel att frivilliga krafter ska stå för tryggheten.
–Här har politikerna ett ansvar att satsa på vår stadsdel. Det ska vara lika säkert här som någon annanstans i Göteborg, säger hon.
