– Jag kände redan efter första drinken att jag hade hittat hem. All oro, all nervositet och alla bekymmer släppte. Jag kunde vara mig själv. Jag blev kanonfull, säger hon.
Det finns ett datum Linn påminns om varje dag: 30 januari 2012. Det var dagen då hon, 21 år gammal, vaknade upp på sjukhus efter att ha förgiftat sig med whisky, paracetamol och sömntabletter, och legat medvetslös i fem dagar.
– Jag minns precis vad jag tänkte: fan, inte igen. Kunde jag inte bara ha fått försvinna? Jag ryckte syrgasslangen ur halsen på mig själv, jag hade sår i hela halsen efteråt. Och sedan den dagen har jag varit nykter.
Idag är Linn 26 år och sitter vid köksbordet hemma på Linnégatan. Solkatter från en liten discokula dansar kring henne medan hon berättar om sitt liv. Egentligen heter hon något annat. Men eftersom hon är med i Anonyma Alkoholister får hon inte framträda med sitt riktiga namn när hon pratar om sitt tillfrisknande.
I Linns släkt finns det alkisar. Som barn var hon därför skeptisk till alkohol och föraktade de som drack. Ändå kunde hon inte stå emot när hon erbjöds en rom och fanta-drink på en tjejkväll i högstadiet.
– Jag sa nej flera gånger. Till slut valde jag ändå att testa. Jag kände redan efter första drinken att jag hade hittat hem. All oro, all nervositet och alla bekymmer släppte. Jag kunde vara mig själv. Jag blev kanonfull, säger hon.
Och Linn var fast med en gång.
– Från att inte ha druckit alls handlade hela mitt liv om nästa helg, nästa fest, nästa fylla.I gymnasiet eskalerade festandet. Linn började gå ut på krogen, där det ofta fanns äldre killar som kunde betala drinkar. Konsekvenserna blev omedelbara: Linn hamnade i fyllecell sex gånger och vårdades på sjukhus för alkoholförgiftning tre.
– Jag minns en fest när jag redan var ordentligt packad och gick in i sovrummet hos den som hade festen. Där hittade jag en flaska whisky som jag började halsa ur. Jag hämtades av ambulans, med 4 i promille.
Linns nya identitet blev att alltid vara värst.
– Jag mådde så dåligt. Inte bara bakfylleångest, utan en ständig ångest och massor av självmordstankar, förutom när jag var packad. Och till slut även när jag var det.
Efter ett självmordsförsök satte socialtjänsten Linns familj i kontakt med Mini-Maria, kommunens mottagning för ungdomar med alkohol- och drogproblem. Där fick hon en kontaktperson att prata med, och höll sig nykter i tre månader.
– Det är den längsta tid jag klarat att vara nykter på egen hand.
Men på en födelsedagsfest på krogen kom någon med en bricka shots.
– Det är som att jag vaknar och ser det tomma glaset och inte fattar vad som har hänt. Sen var det kört, igen.
Tanken var att Linn skulle lära sig hantera att dricka normalt på Mini-Maria. Att kunna säga stopp och vara nöjd.
– Men det har aldrig funkat för mig. Jag har försökt så mycket; att bara ta med kontanter till krogen, att inte ta med plånbok alls. Att börja träna eller gå på olika dieter i någon sorts tro att jag inte vill börja dricka och sabba hälsan. Jag har blivit packad ändå. Ingenting har fungerat för mig, hur mycket jag än lovat.
Ett sådant löfte avlade hon en söndagsmorgon på bussen hem från fyllecellen. Med kräks i håret, nerkissade byxor och skor och likblå under ögonen lovade hon sig själv att det här var sista gången. Då var hon 20 år.
– Det höll väl en eller två dagar, sedan var det någon kompis som föreslog att vi skulle ta en öl på stan. En öl, tänkte jag, det klarar jag. Men jag kan inte bara dricka en öl. Då kommer tanken på nästa, och nästa, och nästa. Och jag är helt chanslös mot den tanken.
I samhället i stort har alkoholkonsumtionen bland unga minskat så mycket de senaste åren, att lägre nivåer inte har uppmäts sedan mätningarna började 1971. Men antalet unga som söker hjälp har bara minskat marginellt de senaste åren.
Sahlgrenskas avdelning 306 tar emot unga upp till 20 år som behöver avgiftas från alkohol eller narkotika. De ser inget vikande patientunderlag. Att urskilja vilken drog ungdomarna söker för är inte helt enkelt, eftersom 70 procent uppger att de har ett blandmissbruk. Men i flera år har runt tio unga sökt hjälp varje år för specifikt alkohol, och den övervägande majoriteten är flickor.
– Det här är inga personer som dricker lite extra på helgen. De har ofta druckit varje dag i flera månader när de kommer hit, förklarar Petro Lindeman som är chef för avdelningen.
Varför är tjejerna fler?
– Jag har inget bra svar på det. Det kan vara så att tjejerna föredrar alkoholens effekt framför andra droger, cannabis till exempel. Men många av de som söker för andra drogproblem har sannolikt stora problem även med alkohol. Den här siffran handlar ju bara om de som avgiftas från alkohol specifikt.
På plats på avdelningen är det avgiftning som gäller.
– Den tuffa biten, helt enkelt. Och så försöker vi motivera, inspirera och peppa ungdomarna till ett nyktert liv. De flesta stannar i två veckor och 50 procent kommer inte tillbaka. Det är ett sorts kvitto på att vi lyckas, säger Petro Lindeman.
Två trappor upp i en kontorsfastighet vid Vågmästareplatsen ligger Hisingens Mini-Maria. Där jobbar Ingegerd Nilsson som samordnare och socionom.
– Detta har jag inte belägg för, men min känsla är att det är en stor grupp unga som på ett tydligare sätt tar ställning mot alkohol, och en grupp som kanske dricker mer nu än tidigare. Snarare än att alla dricker, säger hon.
Mini-Maria tar emot unga mellan 13-21 år och deras anhöriga för att prata om missbruk. Tanken är att fånga upp de unga i ett tidigt skede av missbruket, innan de till exempel behöver hamna på avgiftningen.
– Vi pratar om unga med alkoholbekymmer snarare än alkoholister eller missbrukare. Väldigt få av de unga som kommer hit är alkoholberoende. Vi pratar hellre om ett bekymmer eller problem, för dem kan man förändra, säger Ingegerd Nilsson.
Förra året hade stadens fyra Mini-Maria-mottagningar 548 ärenden. 70 procent av de ungdomarna uppgav cannabis som primärdrog, medan 15 procent angav alkohol.
– De söker hjälp eftersom de råkar ut för saker när de dricker alkohol. De kan hamna i slagsmål, bli utnyttjade, få minnesförluster, tappa bort eller förstöra saker eller relationer, säger Ingegerd Nilsson.
Men en del har värre problem än så.
– En del dricker ofattbara mängder. En tjej jag kommer att tänka på hade delat på en flaska vodka och en bag-in-box under en romantisk middag med pojkvännen. En annan hade kommit full till skolan i sjuan utan att någon brydde sig. Henne lotsade jag till Anonyma Alkoholister, men det var lite för stort och vuxet för henne.
Men den gruppen är ganska liten:
– Få kommer hit med abstinensbesvär, måste ta en återställare på morgonen eller så. Vår tanke är att problematisera kring alkohol innan det blivit ett beroende, säger Ingegerd Nilsson.
Hon brukar råda ungdomarna att testa att utesluta alkohol. En helg, en vecka, en kväll.
– Så får de se vad som händer. Att börja prata om nolltolerans funkar inte särskilt bra på unga människor som kallar sitt drickande att festa. När alkoholen inte blivit ett beroende fungerar det bra för vissa ungdomar att successivt dra ner på konsumtionen, säger Ingegerd Nilsson.
"Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen – att vi inte längre kunde hantera våra liv"Så lyder det första av Anonyma Alkoholisters tolv steg. Det står på en tavla på väggen i det församlingshem där AA:s ungdomsgrupp hyr in sig varje tisdagskväll. Linn slår sig ner med en kopp kaffe och AA:s Stora bok framför sig. Fyra och ett halvt år har gått sedan Linn började gå genom stegen, och idag kallar sig Linn en tillfrisknad alkoholist.
– Jag har en kronisk sjukdom – alkoholism. Den kommer jag aldrig bli frisk från. Jag har inte kvar något fysiskt eller mentalt begär, men jag kommer nog inte kunna dricka igen. Och jag har inte lust att testa, förklarar hon.
Strax efter att hon vaknade upp på sjukhus den 30 januari 2012 kom hon i kontakt med en nykter alkoholist.
– Jag vet inte varifrån jag fick modet, men jag frågade henne hur man vet om man är alkoholist. Hon svarade att jag kanske borde prova att gå på ett AA-möte.
Visste du inte att du var alkoholist?
– Nej, nej. Så tänkte jag aldrig. En alkoholist för mig var en gubbe på parkbänken som supit i 50 år. Idag vet jag att den bilden inte stämmer, vi har 18-19-åringar som kommer in i AA. Och min känsla är att de unga bara blir fler varje år.
Hur vet man om man är alkoholist, då?
– När jag gick med i AA fick jag snabbt en sponsor, en annan alkis som guidar en genom tolvstegsprogrammet. Hon ställde två frågor till mig. Har det hänt att du har bestämt dig för att inte dricka, men gjort det ändå? Och när du dricker, händer det att du tappar kontrollen över hur mycket du dricker? Om svaret är ja på de frågorna är man förmodligen alkoholist. För mig var det en enorm lättnad att förstå det. Det räddade mitt liv. AA räddade mitt liv.
Ungdomsgrupper har AA haft i Göteborg i åtminstone 25 år. Exakt hur många unga AA har hjälpt vill organisationen inte berätta, men när mötet börjar har ett tjugotal alkisar satt slagit sig ner.
Yngst är en 24-årig tjej, äldst är en kvinna i pensionsåldern. Trots att gruppen riktar sig till unga, är alla välkomna. En bit in i mötet får alla tre minuter var att dela sina tankar. En kille berättar om hur han började dricka på jobbet. En annan om skilsmässan han går igenom. En kvinna vill bara tacka för att AA finns. En annan har tagit ett återfall och berättar hur det känns att gå igenom stegen igen. Stämningen är familjär och samtidigt allvarlig – tills medaljerna för års- och månadsdagar delas ut och det applåderas och tjoas.
Efter mötet tänder Linn en cigarett i mörkret. Hon berättar om omgivningens reaktioner när hon talade om att hon var alkoholist.
– Folk som inte känner mig kunde säga alkoholist? Du som är så ung!. Folk verkar inte riktigt förstå att man kan vara ung alkis.
Vad tänker du om att du var så ung när du slog i botten?
– Jag är jätteglad för det. Dels för att jag inte hunnit supa bort barn, bostad och sådana saker. Och för att jag älskar livet idag – och jag har så mycket liv kvar att leva.
