Hon sitter där varje dag från morgon till kväll och tigger utanför butiken där jag handlar. Ibland är det plusgrader och sol, ibland minusgrader och snö. En del ger pengar medan andra går förbi. Vissa pekar och viskar. Några gånger har jag hört folk fräsa åt henne och två gånger sett människor snubbla till när de stressat in i affären utan att lägga märke till den lilla kvinnan. Osynlig för vissa men ett störmoment för andra, som för den välputsade medelålders mannen, som häromdagen kallade henne parasit.
Det händer att jag ger kvinnan pengar, men oftast inte. Det känns övermäktigt att försöka hjälpa alla som sträcker ut händerna, och det blir allt lättare att vända blicken åt ett annat håll. Jag förstår att folk tröttnar. Jag kan till och med förstå dem som börjar fundera kring att förbjuda tiggeri. Jag håller inte med, men förstår mekanismerna bakom misstron och avståndstagandet.
Vad jag däremot inte kan begripa är hur relativt välbärgade människor, på väg hem mot familjemys och trygghet i fina villor bland välartade grannar, har mage att fräsa åt en liten kvinna på marken invirad i värmande filtar. Det går inte in i mitt huvud hur någon kan kalla henne parasit så att hon hör. Som att hon slutat vara människa och blivit ett djur i våra avtrubbade ögon.
Det är till dig jag skriver den här texten. Du som öppet deklarerar ditt hat mot de mest utsatta i samhället. Jag är inte en finkänslig person och kan leva med att du vräker ur dig all möjlig dynga på släktmiddagar eller kafferaster.
Men att kasta det här föraktet rakt i ansiktet på en person som sitter på knä större delen av dygnets vakna timmar, med händerna knutna runt en gulnad pappmugg, är så jävligt att det knappt går att beskriva. Hur svårt kan det vara att fatta att det inte finns en enda människa som skulle sätta sig där och tigga, om det fanns något annat lite mindre kränkande alternativ?
Vi lever i ett samhälle där klimatet hårdnar och polariseringen mellan grupper ökar. Det är spänt läge och det gör oss alla avtrubbade. Jag förstår det, men vill ändå ödmjukast be dig som nästa gång får ett infall att förnedra kvinnan utanför butiken att låta bli. Det sade jag visserligen till dig då det hände, men kanske inte på ett lika välformulerat vis.
Jag ber om ursäkt för den hårda tonen jag kan ha använt. Det enda jag ville ha sagt var att när det gäller dem längst ner på samhällets botten, de som inte har råd med mat och sover ute på nätterna, så är det allra minsta vi kan göra att inte snacka skit om dem, åtminstone inte så att de hör.
Mer än så verkar vara svårt att begära just nu, vilket i sig känns sorgligt och säger något om hur gränserna för hyfs och vett har flyttats väldigt långt åt fel håll. Nej, vi kan inte hjälpa alla, men vi kan tamejfan bete oss som folk.
