Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Efter pensioneringen har Lars Seligman fortsatt sin gärning. Nyss kom han hem efter att ha jobbat sex veckor på ett sjukhus i det fattiga Sierra Leone.
Efter pensioneringen har Lars Seligman fortsatt sin gärning. Nyss kom han hem efter att ha jobbat sex veckor på ett sjukhus i det fattiga Sierra Leone.

Läkaren tänker fortsätta jobba utan gränser

– Jag har fått en jättebra utbildning alldeles gratis. Det vore kapitalförstöring att inte använda den även efter pensionen, säger läkaren Lars Seligman, just hemkommen från Sierra Leone.

Under sin yrkesverksamma tid som läkare jobbade Lars Seligman under många år med vård av gamla på Vasa och Mölndals sjukhus. Efter 2000 hjälpte han patienter i livets slutskede. I sitt arbete med papperslösa flyktingar på Rosengrenska lärde han sig mycket om posttraumatiska stressyndrom. Och på Vårdcentralen Hemlösa träffade han de som behandlats illa av samhället. 
– Många hade odiagnostiserade psykiska sjukdomar och var mycket sjuka kroppsligt. Det var förfärligt att se, säger Lars.

Intresserad som han är av människor och andra kulturer, har han också åkt iväg som jeepdoktor till Kenya, samt jobbat som internmedicinare i Tanzania. Nyligen kom han hem från Lunsar, en liten stad i Sierra Leone, dit han rest i egen regi för att arbeta på ett sjukhus.
– Det var 17 resor värre än Kenya och Tanzania, säger Lars, vars främsta uppgift var att strukturera rutinerna på akuten. 75 procent av patienterna hade malaria och många av dem var barn. Av malaria kan man få lågt blodsocker och små barn är jätteakuta patienter med hög dödlighet. Det kan handla om minuter för att rädda liv. Under de sex veckor jag var där lyckades vi minska barnadödligheten. I början dog några barn om dagen, senare var det några i veckan. 

Sierra Leone är ett av världens fattigaste länder. Mellan 1993 och 2002 skakades landet av ett blodigt inbördeskrig, där många lemlästades svårt. Åtskilliga kvinnor våldtogs, liksom många barn. 
– Många är svårt traumatiserade efter inbördeskriget. En stor del av de som arbetade på sjukhuset har säkert drabbats. Övergreppen, inte minst de sexuella, har orsakat en apati som även drabbar sjukhuspersonalen. Jag blir så upprörd och förtvivlad över dessa övergrepp. Efter allt som skett i landet är det förstås mycket svårt att bygga upp det igen, säger Lars men tillägger att han ändå är hoppfull med tanke på den entusiasm han mötte under sin vistelse där. 
Han anser att läkarna måste bli bättre på att delegera uppgifter till sköterskorna, eftersom läkarbristen är mycket stor. Detta i sin tur är svårt, eftersom sjuksköterskorna ofta har bristfällig utbildning beroende på att många lärare dödades under inbördeskriget. Ebola har också skördat många lärares liv. 
– Fri sjukvård saknas. En vanlig lungröntgen på sjukhuset i Lunsar går på 150 kronor, en fullständigt omöjlig kostnad för patienten. Som läkare har jag då två val: Antingen att betala ur egen ficka eller att låta bli, säger Lars.
Häxdoktorer är ett annat stort bekymmer i landet. Häxdoktorn ger en bluffmedicin och behåller patienterna så länge att det ofta kan vara för sent att rädda dem när de väl kommer till sjukhuset. 
– Alla patienter jag såg hade en "cham" (en slags amulett) för att skydda sig.  Även inhemska läkare och sköterskor trodde på sånt.
Lars stötte också på "häxbarn"; det vill säga barn som fötts i samma veva som någon i familjen dött. 
– Ingen vill ta hand om dem, eftersom man tror att de förhäxar sin omgivning, förklarar han. 

Känslan av att göra nytta är det som driver Lars att fortsätta jobba fast han är pensionär. Men han vill tona ned sin egen betydelse för vad han gör. 
– Att jag delar med mig en liten gnutta av mitt privata är inte så fantastiskt tycker jag. Alla vill inte, vågar inte eller orkar inte åka iväg.
Själv har han redan planer på att åka tillbaka till Sierra Leone. Men fortsättningsvis ska han organisera sina resor lite bättre och ta med vad sjukhuset behöver i form av kirurginstrument, förband och provtagningsmaterial. 

Sex veckor är en lagom tidsperiod att vara borta. 
– Jag är alldeles färdig när jag kommer hem. Det är jobbigt psykiskt, för resan innebär en perspektivförskjutning. Det är lättare att resa ut och se misären, än att komma hem igen. När någon klagar på småsaker här hemma måste jag anstränga mig för att inte bli upprörd, säger Lars och förklarar att han blir irriterad när han ser ungdomar med fabricerat trasiga kläder eller människor som tar mycket mat på en buffé och sedan slänger den. Han tycker själv att det är fånigt för människorna som han arbetade med i Sierra Leone får ju inte helare kläder eller mer mat om konsumenterna i Sverige agerade annorlunda. 
Att arbeta ideellt som läkare i ett fattigt land ger perspektiv på tillvaron. 
– Det gör mig till en lyckligare och tacksammare människa. Jag tror att jag har mer nytta av mina resor än vad de i Sierra Leone har, säger Lars.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Fakta: Lars Seligman
Ålder:
72
Yrke: Pensionerad läkare
Bor: Björkekärr
Familj: Fru, barn och barnbarn.
Intressen: "Många! Människor. Familjen förstås, särskilt barnbarnen! Och politik är jätteviktigt, framförallt jämställdhet i alla avseenden. Bridge. Klassisk musik. Trädgård; inte minst tomatodling. Vi har sju sorters tomater med totalt 79 plantor. Det är fantastiskt att se utvecklingen från ett litet frö till en stor planta med verkligt goda tomater som man kan äta". 

Mest läst