Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

1/7

"Jag vill bygga det jämlika Göteborg"

När Ann-Sofie Hermansson tog över som kommunstyrelsens ordförande i Göteborg tidigare i vår förändrades hennes liv över en natt. Hur det har gått? – Amerikanarna säger 'you did it all right'. Jag säger detsamma, det har gått helt ok, säger hon.

En höstdag i november 2015 ringer telefonen. Ann-Sofie Hermansson är på jobbet på Folkets Hus vid Järntorget där hon arbetar som ombudsman för Socialdemokraternas europaparlamen-
tariker. Personen i andra änden går rakt på sak:

– Jag vill nominera dig till gruppledare för Socialdemokraterna och kommunstyrelsens ordförande efter Anneli Hulthén, säger han. 

Soffan, som Ann-Sofie kallas, blev lika överraskad som alla andra när Anneli Hulthén meddelade att hon skulle avgå. Sedan dess har det gått en tid. Någon ska efterträda Hulthén och att hon själv skulle komma ifråga är inget hon funderat över. Soffan trivs med jobbet och tillvaron som de är. 

Första instinkten är att säga nej. Tacka för förtroendet men nej tack. Hon har arbetat som politisk sekreterare åt Göran Johansson i sex år och följt Anneli Hulthén på nära håll – hon känner väl till vad uppdraget som kommunstyrelsens ordförande innebär. Hon får några dagars betänketid.

Ann-Sofie frågar sina vänner, de som känner henne väl och som hon litar på. Hon får positiv respons. ”Det kommer att gå fint! Det är klart du ska säga ja! Du har lång erfarenhet, varför tänkte inte jag på dig?”

Hon tackar ja till att bli nominerad. Skulle ångra sig annars, tror hon. För en person som arbetat fackligt och politiskt i trettio år är det ett erbjudande som är omöjligt att tacka nej till. Hon är full av tillförsikt: som kommunstyrel-
sens ordförande går det att uträtta något! 

 

Jag ringer för att höra när vi kan göra intervjun. Vad gäller bokning av tider får jag ta det med Annika, Viktoria eller David, de hon har anställt för att stötta henne i arbetet och som är hennes höger- och vänsterhand när hon själv har fullt upp med allt annat. 

Sin tid äger hon inte längre. Hon för inte sin egen kalender och har oftast ingen aning om vad som händer kommande vecka.

– Det är något helt nytt att överlämna sig totalt åt andra, säger hon. 

Vi småpratar lite och jag nämner att jag har gjort en intervju med henne för länge sen. Då var hon fackligt ombud på Volvo Torslandaverken. Hon var truckförare och ung tjej med hockeyfrilla. Under en period blev hon medias älskling eftersom hon var olik den vanliga fackpampen, som på den tiden, under sent åttiotal, var man och i femtioårsåldern. 

Följande dag ska Chiles president Michelle Bachelet komma till Göteborg, Soffan Hermansson ska hålla tal och hon tränar på det. 

– Om jag inte var så ovan vid engelskan, muttrar hon
innan vi lägger på. 

 

Det är 20 maj och dagen efter ”radarkaoset” som orsakade stora problem i den svenska flygtrafiken. Socialdemokraternas styrelse i Göteborg har haft möte och infrastrukturminister Anna Johansson kommer ut ur sammanträdesrummet, tätt följd av Ann-Sofie Hermansson. Hon är försenad och har bråttom till vårt möte. 

På kavajslaget har hon Göteborgs stadsvapen och under det sitter S-märket. 

– Stadsvapnet satte jag på när Chiles president var här och det har blivit kvar.

Håret är nygjort och ögonfransarna målade. Smink är inte något hon har prioriterat förut. Det och kavajen hör till nya arbetet.

Hon lever ett annat liv nu. Mobilen är ständigt på och hon arbetar mer än hon någonsin gjort. 

– Den stora skillnaden mot förr är att de jag ringer svarar direkt, för de ser vem som ringer. Göran Johansson brukade säga ’akta dig för de som vill kindpussas, tänk på att det inte är dig det handlar om’. Han varnade för att blanda ihop sin person med sitt politiska uppdrag. 

Det allra viktigaste är att träffa folk. Politikerna har tappat kontakten med vanliga människor, tycker Ann-Sofie. Nu ska det bli ändring på det och fredagarna är vigda åt möten på ”gräsrotsnivå”. 

– Det händer att jag får frågor jag inte kan besvara, då ber jag att få återkomma eller går på magkänslan. Värre än så är det inte. Det går inte att prestera en Oscar varje dag. En kan bara göra sitt bästa.

Sina egna intressen får hon numera göra avkall på. Hon kan bara gå till gymmet två dagar i veckan i stället för fyra som hon egentligen vill. Soffan har alltid tre böcker på gång samtidigt: oftast en skönlitterär, en biografi och en fackbok. Just nu är det Åsne Seierstads En av oss, om Anders Behring Breivik, den sista i Dennis Lehanes trilogi om Bostonpoliserna och Björn Elmbrants Innan mörkret faller. Men det blir mycket mindre läst nu än tidigare.

Ibland har hon en ledig lördag. Då vaknar hon i tvåan på Eriksberg med utsikt över älven, går upp klockan fem som vanligt, äter som varje morgon linsgryta till frukost för att magen och kroppen mår bra av det. Läser tidningen. Vid nio åker hon över älven till gymmet, handlar och äter lunch på favoritstället i Haga. 

 

Soffan Hermansson är uppvuxen strax utanför Kållekärr på Tjörn. Pappa körde lastbil och mamma arbetade inom hemtjänsten när barnen vuxit upp. Föräldrarna var 21 år när hon föddes.

– När de var 24 år hade mina två yngre syskon också kommit. Mina föräldrar är 73 nu när jag är 52. Det är häftigt! Jag har haft tur som har haft två bra föräldrar. Det är inte alla förunnat. Ingen människa blir perfekt för det, men tryggare. Jag har inte behövt tvivla på att de älskar mig, säger hon.

Första riktiga jobbet var på Nötsäters bageri och konditori i Skärhamn. Där lärde hon sig allt om ledarskap av ägarna systrarna Britta och Erika. 

– De jobbade jämt. Stenhårt. Ändå hann de med att visa mig hur jag skulle göra. Jag stormtrivdes trots att jag aldrig blev riktigt bra på att baka. De fick mig att känna mig sedd. Arbetsglädjen kom på köpet.

 

Som 20-åring anställdes hon på Volvo och arbetade som truckförare i sju år. Det var där hennes fackliga engagemang startade. Att kollegorna tog upp henne i gemenskapen har betytt mycket. Annars hade det kunnat gå hur som helst med hennes ambitioner, tror hon. 

– Jag var skoltrött och gick konsumtionslinjen på gymnasiet. Det har jag inte haft särskilt mycket användning för, säger hon och skrattar.

Hon känner igen sig i de skoltrötta ungdomarna och tänker att skolan och lärarna har ett stort ansvar när det gäller att skapa ett mer jämlikt Göteborg. 

– Det är nödvändigt för en god folkhälsa att barnen lyckas i skolan, det sa chefsläkaren på Angereds Närsjukhus när vi diskuterade vilka de viktigaste förebyggande insatserna är. Jag bär det med mig sedan dess. Mycket följer med ett misslyckande i skolan, som ofullständiga betyg och svårigheter att få jobb. Då är det lätt att lyssna på de som erbjuder något annat och söka sig till gäng och kriminalitet. 

 

I slutet av åttiotalet var Ann-Sofie Hermansson som Volvoarbetare med om ett arbetsorganisatoriskt experiment som satt sina spår. I stället för att var och en gjorde sin del på bandet, fick ett arbetslag bygga bilen från grunden till färdig bil. 

– Från den ena dagen till den andra började vi använda hjärnan på jobbet. Det gjorde att vi rätade på ryggen kollektivt. 

1990 gick bilförsäljningen ner och experimentet avslutades. Då ville hon mer än att köra truck. Hon läste 120 poäng på universitetet och när hon var nästan klar ringde Mona Sahlin och bad Soffan arbeta hos henne på Regerings- kansliet. Ann-Sofie Hermansson, urgöteborgaren, blev kvar åtta år i Stockholm, bland annat på LO-borgen som politisk sekreterare för Wanja Lundby Wedin. Därefter ringde Göran Johansson och frågade om hon ville komma tillbaka till Göteborg.

– Det ville jag!

 

När ann-sofie sneddar över Gustav Adolfs torg ropar de pensionerade gubbarna med gula varselvästar där det står Griniga Gamla Gubbar efter henne: ’Soffan har du ändrat dig om Västsvenska paketet?’ Hon skakar på huvudet. Det har hon inte. Göteborgs största infrastrukturprojekt är ett måste, anser hon.

– Däremot håller jag med om att vi kommunicerade urdåligt med göteborgarna kring folkomröstningen om trängselskatten och västsvenska paketet. Det kunde ha gjorts mycket bättre. Vi har misslyckats med att förklara varför vi tycker att det är viktigt med Västlänken. Det är inte bara för att vi ska ha tågtunneln, det är för att arbets-
marknadsregionen ska växa, för att skapa jobb och tillväxt. Sen är det ju miljön också naturligtvis. Ambitionen är att
dialogen framöver ska bli mycket bättre. 

Vad ser du när du blickar tillbaka din första tid som kommunstyrelsens ordförande?

– Göteborgarnas engagemang i sin stad! Mötena jag har på fredagarna är viktiga för att jag ska förstå människors vardag. Framöver vill jag vara med och bygga det jämlika Göteborg. Lägre ambitioner kan man inte ha. För att alla människor ska kunna leva ett gott liv måste de ha jobb som de kan försörja sig på och en välfärd de kan lita på. Det ska jag jobba för. 

Ann-Sofie "Soffan" Hermansson
Ålder: 52 år.
Bor: På Eriksberg. Första lägenheten under Volvotiden låg i Länsmansgården, sedan Kortedala, Svingeln och nu en bostadsrätt på Eriksberg.
Familj: Mamma, pappa, syskon och syskonbarn.
Aktuell: Arbetar som kommunstyrelsens ordförande (S) i Göteborg.


Tre förebilder

1. Göran Johansson
"För att han var så djärv och en sådan god vän och mentor. Jag saknar honom!"

2. Nalin Pekgul
"För att hon också är djärv. Vi bodde ihop i Tensta när jag kom till Stockholm. Åkte blå linjen in till stan tillsammans. Jag gick till Rosenbad och hon till riksdagen."

3. Svetlana Aleksijevitj
"För hennes fantastiska intervjuer med människor och hennes böcker." 

 

Mest läst