Många är unga när de dras in i sexhandeln. Själv var hon 28 och relativt gammal när hon började.
– För sex, sju år sedan träffade jag en kille, som sedan skulle visa sig vara hallick. Han kom in i bilden när mitt självförtroende var på botten och på något vis lyckades han övertala mig att sälja min kropp. Han fick mig att tro att det var bra för mig.
Att få kunder via nätet och kontakter var enkelt. De kunde betala mellan 3 000 och 5 000 kronor för en timma sex. Det mesta gick till hallicken.
– Jag vet inte riktigt hur mycket han tog. Men han var en sådan där som fixade en massa. Sa att om jag bara gjorde si eller så, så skulle han ordna det ena eller andra åt mig. Lovade guld och gröna skogar. Att han inte skulle finnas med i bilden fanns bara inte.
Hallicken fixade hotellrum eller rum på vandrarhem där hon tog emot kunderna.
– Men oftast var det hemma hos mig, säger hon.
Sexköparna var i olika åldrar och med skiftande bakgrund. Inte sällan var de familjefäder.
– Det är en viss typ som inte förstår att det aldrig är okej att köpa någon annans kropp. Hur kan man tro det?
Det var inte ovanligt att männen försökte skapa någon slags relation till henne och gärna ville berätta om sig och sina liv. Som mannen som tog fram sin mobil och visade kort på sin familj – fru och fem barn.
– Hur kan han prioritera att köpa sex i stället för att satsa på sin familj? Hans äldsta dotter var 20 år. Jag frågade vad han gjort om hon varit i min situation. Det blev lite konstigt.
– Och det är inte ovanligt att män säger att de betalar extra för oskyddat sex. Så respektlöst! Inte minst mot deras fruar.
Hon är i 35-årsåldern. Liten, tunn och klädd i en litet för stor tröja. Hon hade gärna berättat öppet för att öka kunskapen om den sexhandel som pågår i vardagen och om den utsatthet kvinnorna som utnyttjas befinner sig i. Men den som är eller varit prostituerade kan inte räkna med någon förståelse från omgivningen.
– Att man blir så hårt dömd av andra är det svåraste med hela grejen. Det går inte att berätta, inte ens för de närmaste, och det gör det svårare att få hjälp. Man blir väldigt ensam när man måste bära det inom sig, för det är klart att det man varit med om har påverkat den person man är.
Hon önskar att folk i allmänhet och myndigheter i synnerhet, insåg att det alltid finns en anledning till att någon säljer sin kropp. Att inte bara bli avfärdad med att det är självvalt. Så enkelt är det aldrig, även om anledningarna varierar.
– Ingen mår bra av att sälja sin kropp. Men man stänger av och kan inte se det förrän efteråt.
Vägen ur prostitutionen blev lång och svår. Vändningen kom när polisen, av en helt annan anledning, gjorde ett tillslag på en plats där hon råkade befinna sig. De såg i vilket dåligt skick hon var och såg till att hon fick kontakt med kommunens Mika-mottagning, som erbjuder hjälp för dem som säljer sex.
– Kvinnan jag har kontakt med där är jättebra. Men jag var så arg på henne i början!
Förutom Mika-mottagningen har det inte funnits någon egentlig hjälp att få. Det är så det ser ut i Göteborg i dag, menar hon.
– Det som finns är anpassat efter kvinnor som varit utsatta för misshandel. Det finns mycket som är gemensamt, men vi som varit prostituerade bemöts ofta med en nedlåtande attityd, som att vi har oss själva att skylla.
Ökad kunskap om situationen för prostituerade och en bättre samverkan mellan olika myndigheter finns på önskelistan. Hon efterlyser också jourhem för dem som försöker ta sig ur sexhandeln, liknande de som några frivilligorganisationer driver i Stockholm. Ett ställe där man kan få mat, husrum och tillfälligt skydd i ett akut skede.
– För att kunna gå vidare och få distans behöver man få lugn och ro och mötas av förståelse.
Det krävs även ekonomiskt hjälp och samtalsstöd, från någon som har kunskap i ämnet, för att inte falla tillbaka, säger hon.
– Att få möjlighet möta andra som varit i samma situation vore också värdefullt. Ungefär som Anonyma alkoholister.
Det är först efter att hon lämnat sexhandeln bakom sig som hon på allvar kan se vad hon varit utsatt för.
– Då stängde jag av helt enkelt. Det kan låta konstigt men det kunde nästan ge en känsla av att det fanns någon behövde en. Trots att man kände sig värdelös. Det blev nästan som ett beroende.
I dag ser hon framåt och tycker att hon är på god väg att bygga upp en bra tillvaro. Men livet som en vara i sexhandeln har satt djupa spår.
– Jag har svårt för att låta människor komma nära. Och sex är för mig inget som något sätt har med kärlek att göra. Men det kanske förändras. Jag skulle ju vilja ha barn och familj, säger hon.
