Facit av den tystnadskulturen håller nu som bäst på att rullas upp. Minst 27 patienter, som sökt vård med misstanke om malignt melanom, har fått sina vävnadsprover felbedömda. Vissa har fått behandling, andra är botade, åtminstone en patient har avlidit och andra kontaktas just nu av vården.
Om det stannar med detta vet ingen i dag. Samtidigt som utredningen på Sahlgrenska är i full gång har man fattat beslut om att göra stickprovskontroller också när det gäller övriga granskningar mannen arbetat med. Hans arbetssätt har varit likartat över hela linjen oavsett vilken tumörfrågeställning det handlat om – han har lättare än andra bedömt provet som normalt än som förstadier till cancer.
Känsla av att något var galet
Det är just det diskussionen gällt – arbetskamrater emellan, erfar GP. Men ingen har konfronterat mannen öppet, varken chefer eller arbetskamrater. Kritiken har viskats fram i små grupper i känslan av att något är galet. Den aktuelle doktorn har legat lågt i sin diagnostik.
Visserligen är patologi en svår konst där diagnostiken görs efter en glidande skala – i ena ändan helt frikänt, i den andra solklart en cancer. Däremellan finns gott om tolkningsmöjligheter som ibland leder till underdiagnostik, som i det här fallet, och ibland till överdiagnostik.
Men varför har ingen reagerat över läkarens många frikända prover? Varför har misstanken de flesta gått och burit på inte lett till att någon har eftergranskat proverna, gjort en dubbelkoll?
Från trovärdiga källor med god insyn i arbetet på patologen träder bilden av en utpräglad tystnadskultur fram. Ingen vågar slå larm, ingen vill vara den som riskerar att själv stå i skottgluggen för kritik. En orsak kan vara mannens personlighet - en tuff, självsäker person, nonchalant om man så vill. Detta har också varit helt uppenbart för alla chefer, mannens sätt har ingen kunnat undgå.
Intelligent och kunnig
Men han betraktas också som intelligent och kunnig. En kraft man behövt när andra erfarna patologer försvunnit från kliniken och avdelningen dignar under arbete. Någon särskild hudpatolog finns inte längre på avdelningen, de som fanns har flyttat. Det har inte funnits tid för några dubbelkollar, så enkelt kan det vara.
Men ändå. Vem har ansvaret för de systematiska felbedömningarna läkaren gjort? Varför har ingen av de chefer som passerat revy under årens lopp reagerat? Vem tar på sig ansvaret? Eller skall alla som höll tyst under alla år komma undan med bara förskräckelsen?
