Någon har sagt att arkitekter tror att alla problem kan lösas med hjälp av arkitektur. Låt oss kalla det för vad det är, en överdrift, men få yrken har lika stort inflytande på våra vardagsliv. Arkitekter definierar inte bara vårt boende, kommer vi utanför ytterdörren ligger själva stadsrummet, husexteriörerna och stadsplaneringen ideras händer. Det är ett stort ansvar. Hur många gånger har inte arkitekturen ställts till svars för problemen i miljonprogrammets förorter? Det är ett stort ansvar.
Gunnar Fribergers syn på arkitekturen innefattade inte bara ekonomi och teknik utan också sociala ställningstaganden och moral. Han var stenhård funktionalist som propagerade för billigare, industriellt producerade byggmaterial, men också för lägre arkitektarvoden. I ivern att utplåna onödig utsmyckning lät han till och med rationalisera bort slagen på sina kavajer och eftersom han ansåg att matlagning var slöseri med tid åt han gärna kall blodpudding.
Redan på 30-talet ritade Friberger elementhus som skulle möjliggöra villaboende för vanliga arbetare och samtidigt avskaffa husspekulationen. I allmänhet var han för tidigt ute eller gick för långt. Ett fåtal hus blev byggda och Friberger arbetade huvudsakligen som plan- eller stadsarkitekt. 1954 gick han i pension från jobbet som länsarkitekt i Halland och kunde äntligen börja planera det som skulle bli alla modulhus moder: Däckshuset på Smörgatan. Det var tänkt att kombinera villans och flerbostadshusets fördelar och hushålla med tomtmarken. Med hus byggda på våningstomter av betong, utbyggbara både på bredden och höjden, var den totala friheten inom räckhåll. Det var i princip fritt fram att välja boyta, rumsdisposition, fasadbeklädnad, fönster och till och med tak.
1955 var den tekniska lösningen klar. Problemet var att ingen ville producera huset. Till slut blev det ett samarbete med Skånska Cementgjuteriet som bör ha sett en eventuell marknadsnisch i betongkonstruktionen. 1959 började man bygga de tre betongplanen vid Smörgatan och ovanpå dessa 18 trähus. Maximal bostadsyta blev 125 kvm vilket var gränsen för det statliga lånetaket för småhus. Själva husen byggdes av färdiga element som förankrades i betonggrunden: ytterväggar, fönster, dörrar och innerväggar med hyllor och garderober. Två personer kunde bygga om ett hus bara genom att byta ut olika komponenter.
1960 var husen klara men försäljningen gick trögt. Många tyckte rent ut sagt att husen såg för jävliga ut. Friberger själv var missnöjd med att köparna ville bygga stort från början och mot hans direkta rekommendationer dessutom välja borgerlig parkett i stället för hederlig linoleum.
Däckshuset fick trots mycket uppmärksamhet inga efterföljare. Den excentriske och stridbare Friberger hade aldrig brytt sig om att försöka vinna anhängare inom arkitektkåren och att nu lansera en konstruktion där arkitektens roll som expert minimerades var som att propagera för yrkesmässig harakiri.
Frågan är väl också om vi verkligen vill bygga våra egna hus. Om vi inte hellre vill lägga våra visioner i händerna på någon som med ett vant öga kan gestalta dem, skapa vettiga planlösningar och hållbara ekonomiska kalkyler… kort sagt, en arkitekt.
Byggnaden: Smörgatan 23–27 Byggår: 1959–1960
Stil: Strukturalism Arkitekt: Gunnar Friberger
Andra experimenthus: Modulatorsgatan 15 i Järnbrott, ritat av Tage och Anders William-Olsson 1951. Lägenheterna har barkök och flyttbara mellanväggar. OBS! Tapetsering förbjuden.
