Hittar gömställen med geocaching – en modern skattjakt

Gruset knastrar under skorna på den smala vägen och efter gårdagens åskväder är skogsluften tung och klibbig. Plötsligt stannar de fyra vännerna upp. I händerna håller de alla en telefon eller GPS som de tittar ner i för att sedan titta upp och kolla åt vänster.

– Min säger att jag har fyra meter kvar åt det hållet och att ledtråden är “inside”, säger Lars Johansson och pekar.

Till vänster om stigen tornar en bergsknall upp sig och en meter ovanför marken ligger där en mörk, liten grotta. Där ligger antagligen geocachen, den burk som vännerna letar efter med hjälp av koordinaterna i telefonerna.

– Vi får väl kliva in helt enkelt, säger Lars Johansson och klättrar upp och in i mörkret.

Jessica Engelbrekt står kvar på marken vid grottans ingång och kikar nyfiket in i grottan medan Per Hallén och Herbert Månsson står en bit längre bak. De har alla fyra träffats via geocaching, en aktivitet som påminner en del om orientering men saknar tävlingsmomentet och utförs utan karta.

Gömd burk någonstans på jordens yta

Det börjar med att en person gömmer en geocache, alltså en förseglad burk eller behållare, någonstans på jordens yta. Personen laddar sedan upp koordinaterna för gömstället på internetsidan för geocaching och sedan är det fritt fram för andra att börja leta. Man laddar ner koordinaterna i en mobil eller GPS och med hjälp av dessa tar man sig så nära burken som möjligt och letar efter den.

Men det är svårare än vad det låter. Behållaren kan vara gömd under en rot, på ett elskåp, sitta bakom en vägskylt eller se ut som en helt vanlig, grå sten och ligga bland hundra andra grå stenar. En stundtals frustrerande skattjakt, men som avslutas med en känsla av tillfredsställelse när man hittar rätt.

– Här ligger den ju! Det ser ut som ett litet fågelbo men när jag tände ficklampan såg jag att det ligger något bakom, hojtar Lars inifrån grottan.

Han håller upp den lilla plastbehållaren. Han plockar fram de papper som ligger i och skriver upp dagens datum, klockslaget och sitt namn.

Geocaching uppstod i USA under det tidiga 2000-talet och tack vare internet spreds fenomenet. 2004 hade aktiviteten fått fäste i Sverige och det var då Per Hallén hörde talas om det för första gången.

– Jag gick en kurs i GPS-användande och ledaren var geocachare. Han visade upp en burk och jag tänkte att det här är ju vansinnigt kul, säger han.

Bara några dagar senare skaffade han sig sin första GPS och registrerade sig på hemsidan för geocaching.

– Sedan har jag varit fast.

Har hittat tusentals cachar

På 14 år har han hittat över 38 000 burkar. När Per först började låg det ett tiotal behållare gömda i Göteborgsområdet. I dag ska det finnas flera tusen. Men han har även tagit sig utanför både Göteborgs och Sveriges gränser och har geocachat i runt 60 olika länder, till exempel på norska Svalbard – en plats som är känd för bland annat vilda isbjörnar.

– Där fick jag min största chock någonsin. Jag var uppe vid en kolgruva och letade och så hörde jag något som kom i väldig fart mot mig. Jag fick nästan hjärtstopp och tänkte “nu är det slut”. Så var det en joggare, berättar Per Hallén.

Det finns en svensk förening för geocaching, Intresseföreningen Geocaching i Sverige, och enligt Per ska det finnas upp mot 8 000 aktiva geocachare i Sverige.

Förstärker telefonens signal

Jessica Engelbrekt trampar på de knastrande löven i jakt på nästa burk. Hon använder sin telefon med en förstärkare, eftersom bara mobilen inte räcker för att hitta rätt.

– Jag började med bara Iphone först, men jag var så arg, så arg, så arg så jag köpte en GPS men orkade aldrig lära mig den. När jag köpte en förstärkare fick jag bättre noggrannhet, säger hon.

Burken hon letar efter gömdes av ingen mindre än Per Hallén själv redan 2005. Han tittar roat på när Jessica letar men hon är rutinerad och avslöjar gömstället inom några minuter. Hon fyller i den lilla lappen, förseglar burken och lägger tillbaka den för att sedan ta upp sin telefon och öppna appen för geocaching. Där har man en karta med prickar för burkar man ännu inte hittat och gula, glada gubbar för de man hittat.

– Nu har jag hittat den här så då loggar jag den och avslutar med att skriva TFTC, “thanks for the cache”, säger Jessica och knappar på mobilen.

Hon har loggat nästan 1 000 burkar sedan vintern förra året.

– Jag vill komma ut och röra mig. Förut kunde jag ta en promenad på en och en halv timme och tycka att det räckte, men nu kan jag gå fyra timmar utan vidare. Åtta timmar går också, eftersom jag har en anledning, säger hon.

Geocachen på rymdstationen

Gömmorna har olika svårighetsgrader. Vissa når man genom en enklare promenad och är gömda på ett för alla åtkomligt ställe, medan andra kräver mer. För den med dykutrustning eller ett par starka lungor finns det en geocache 20 meter under vattenytan utanför västkusten, men vill man hellre uppåt finns det burkar i trädtoppar på 25 meters höjd. När man bockat av dessa och söker en ännu svårare utmaning finns det en att hitta uppe på den internationella rymdstationen.

Att geocacha är inte alltid enkelt. Folk som inte känner till aktiviteten har ibland misstagit burkar för bomber och de fyra vännerna har alla någon gång blivit ifrågasatta när de varit på jakt efter gömmorna.

– Man kan se suspekt ut när man går och letar. Är man en ensam herre nära ett dagis ser det ju inte så bra ut, säger Herbert Månsson.

Men med regn kommer solsken. Utöver själva jakten finns ett sammanhang att ingå i för de geocachare som vill. Föreningen i Sverige håller exempelvis organiserade evenemang – ett bra sätt att hitta likasinnade.

– Man får helt klart väldigt många vänner, säger Lars.

Per instämmer. Han blir inte alltid jagad av joggare som han tror är isbjörnar när han geocachar.

– Det händer ju väldigt trevliga saker ibland. En gång hade jag gått ganska långt i Helsingborg och hittar en cache vid en tomt. Då tittar det ut en man och frågar om jag är ute och geocachar, och sedan ber han mig komma in på kaffe och smörgås.

TEXT

Michaela Karlén

michaela.karlen@gp.se