Hallå eller! Ulf Bjereld

ANNONS
|

Vad ska du göra i helgen?

– Helgen blir lugn. Jag och min fru Marie Demker är bägge två väldigt planerande människor. Två gånger om året träffas vi, går igenom våra kalendrar, planerar familjesammankomster och projekt, och ser till att vi har koll på läget. Så nu ska jag boka upp kalendern tills januari.

Det låter inte särskilt spontant?

– Det är spontant i situationen. Men att planera är så klart aldrig spontant i sig självt.

Du bor och jobbar i Vasa, har du något favoritställe där?

– Café Berlin är ett ställe som verkligen är i framkant och sticker ut. Inredningen är lite speciell och inte så slätkammad. Där kan man reflektera och komma i sinnesstämning.

ANNONS

Du är från Båstad. Hur hamnade du i Göteborg?

– Jag var väldigt skoltrött. Jag sökte bara en utbildning, och kom in på Journalisthögskolan i Göteborg. Jag är inte helt hundra på det, men jag kan ha varit den yngste som någonsin kommit in, jag var 17 då. Jag har aldrig tyckt att skolan var särskilt rolig. De flesta av mina vänner åkte söderöver i Skåne och började jobba på mentalsjukhus. Jag tänker ibland på hur annorlunda mitt liv hade kunnat se ut om jag hade hängt med.

Det är lite oväntat att du inte tyckte om skolan, med tanke på att du är professor i statsvetenskap nu.

– Ja. Men jag har alltid älskat journalistiken. Min mamma jobbade på Pressbyrån och tog alltid hem alla tidningar, så man kunde sitta och bläddra i dem. Att bli professor i statsvetenskap var ett sätt att kombinera mina passioner. Men jag har aldrig haft bra betyg.

Så du var troende, medlem i SSU och sen kom du in på Journalisthögskolan som rekordung. Det låter inte som att du var ett så roligt barn.

– Jag var väldigt brådmogen. Mina belackare hade nog sagt lillgammal. Jag hade väldigt hög självkänsla, hög svansföring och stack ut. Jag gillade dikter och kunde i princip hela Nils Ferlins diktskatt utantill. Det var nog inte så vanligt bland tonåringar. Jag var udda.

ANNONS

Hur blir man sosse i Båstad? Är inte det ganska brackigt där?

– Båstad är mest brackigt när sommargästerna kommer. Annars är det väldigt småborgerligt, med mycket småföretagare. Men att vara med i SSU sågs helt klart som att vara vänsterextremist, och där fanns ett visst utanförskap. Men det var inte så att jag flydde därifrån.

Vad är det dummaste du gjort?

– I Båstad hände ingenting mellan augusti och maj. Jag gick och drog runt med ett par kompisar och hade inget att göra. Till slut valde vi att bombardera vårdcentralen med sten. Det var helt meningslöst, men jag hoppas att det är preskriberat.

Har du gjort något riktigt elakt någon gång?

– Under en period jobbade jag som biträdande chef för kassörskorna på Liseberg. När jag skulle kolla en äldre dams kassa så skulle jag skoja lite och hade ställt in den i förväg på att visa underskott. Hon började storgråta. Det är en detalj som fastnat hos mig. Jag ville bara skämta, men påverkade en annan person så starkt. Nu försöker jag tänka igenom vilka konsekvenser mina handlingar får.

Varför slutade du med journalistiken?

– Jag jobbade som redaktionsarkivarie på GT ett tag. Men jag prioriterade det politiska arbetet. Det var svårt att få jobb på tidningar i Göteborg, och jag ville inte flytta ut till landsorten. Så jag började jobba på ett psykiatriskt sjukhem i Kallebäck och skrev en bok om det. På så vis kände jag att jag kunde hålla skrivandet igång. Den sålde bra, och jag fick fina recensioner i GP. Syndikalisterna skrev att jag var en ny Max Lundgren, han som skrev Åshöjdenböckerna. Det var en egokick utan dess like.

ANNONS

På den tiden var du med i KPML(r). Vad var det som lockade?

– Jag trodde på frihet och jämlikhet och trodde inte att vägen dit kunde tas genom nuvarande samhällssystem. Det skulle omkullkastas och börjas om, för de styrande skulle aldrig låta oss få frihet och jämlikhet. Jag tyckte Marx var kristallklar, och R-arna var starka i Göteborg. Senare läste jag om Marx, och insåg att han inte kunde förutspå framtiden. Med det brast de viktigaste förutsättningarna för medlemskap, och jag gick ur. Men jag ångrar ingenting. Man måste följa sitt hjärta.

Får du någonsin ångest?

– Oh ja. Jag är inte så orolig för saker och ting, men jag har existentiell ångest. Det är laddat att vara människa i sig. Ångesten går med mig hela tiden, men gör inte så starka avtryck.

Jag har hört att du ser självdisciplin som din främsta dygd. Varför då?

– Jag är väldigt effektiv och målmedveten. Men det är nödvändigt för att jag har en annan sida. Jag hade inte brytt mig om jag hade fått leva i tio år framför tv:n med ostbågar och cigaretter. Men det är inte bra på lång sikt. Jag är väldigt mycket antingen eller, och måste jobba med självdisciplinen.

ANNONS

Vad är det mest självdisciplinerade du gjort?

– Jag har börjat gå på gym. I fjol gick jag 122 gånger på 365 dagar. Det var imponerande tyckte jag.

Har du begått något brott någon gång?

– Olaga affischering i Kålltorp med min dåvarande fru. Det fanns aldrig några poliser i Kålltorp på 80-talet. Så vi gick ut på ljusa dagen och satte upp politiska affischer på elskåp med tapetklister. Vi blev tagna på bar gärning och kallade till förhör. Kommissarien var under utbildning och startade en oerhört grundlig utredning. Renhållningsverket anklagade oss för att ha satt upp affischer på en närliggande container med glasklister. Polisen var ute och fotade, och separerade oss innan förhör så att vi inte skulle snacka ihop oss. Det var en stor apparat.

Du skriver en del på blåvitt-bloggen Bara ben på Glenn Hysén. Senast om att "A-lagsspelarna ska twittra och blogga på ett sätt som hedrar dem själva och föreningen". Vad menade du med det?

– Det var en del supportrar till IFK som klagat på att spelarna "käckat sig" på twitter samtidigt som föreningen var i kris. Det var det jag syftade på. Det är bra att de finns på twitter, men de måste tänka på situationen. På samma sätt som Fredrik Reinfeldt inte borde skoja på twitter om Sverige hade haft en ekonomisk depression.

ANNONS

Du syns väldigt mycket i pressen och på sociala medier. Är du beroende av massmedial uppmärksamhet?

– Jag är inte beroende, men jag tycker om media och att prata med journalister. Men det är inte egokickar, snarare en sfär jag trivs i. Jag tycker om att bli läst och hörd. Men visst finns en personlig tillfredställelse i det också, annars hade jag inte gjort det.

Du är stor blåvit-supporter. Vad ska föreningen göra för att komma ur krisen?

– Det är en gåta. Jag har aldrig varit så optimistisk tidigare som i år. Det yttersta ansvaret ligger så klart på tränaren, i och med att bygget kapsejsat, och att han inte fått individerna att fungera som ett lag. Men att sparka Mikael Stahre hade varit lite emot klubbens själ. Stahre är lätt att tycka om. Men man börjar ju undra om AIK-guldet var en engångsföreteelse. Sen har du Håkan Mild också, han har en enorm storlek. Ska han fortsätta?

Har du själv idrottat något?

– Jag har provat på allt, men i allt blivit medelmåttig. De enda priser jag fått har varit för träningsetik. Jag var en hyfsad handbollsmålvakt, men sen blev jag äldre, och skotträdd.

ANNONS

Du är gift med din professorkollega Marie Demker. Hur fungerar det att vara gift med någon man jobbar så nära med?

– För oss funkar det väldigt bra. Vi har grälat om allt från kommateringsprinciper till vad vi ska skriva om. Vi är ett kärlekspar och nära vänner på samma gång. Det är nog ovanligt att man kan kombinera en så djup kärleksrelation med vänskap. Vi har varit tillsammans i sex mandatperioder, och den pågående har alltid varit den bästa.

Vaknar du någonsin på morgnarna och tänker "Jag är professor. Det är jäkligt coolt"?

– Jag vaknar oftast i koma, så de funderingarna kommer på eftermiddagarna. Ibland tänker jag på att jag gjort en rejäl resa från den lillgamla pojken i Båstad. En vän sa en gång "Om du dog nu och skulle lista allt du gjort hade det blivit en lång lista. Och allt annat hade varit bonus". Jag brukar tänka på det ibland. Det hjälper att ta bort prestationsångesten. Det är inte så att jag började jobba mindre efter det, men jag gör det nog med mer glädje.

Är du självgod?

– Jag kämpar med min självgodhet och strävar mot ödmjukhet. Jag vet att jag kan bli mer ödmjuk när det gäller att bedöma min egen förmåga. Min starka självkänsla kan ibland välla över till att jag tror att jag alltid har rätt. Där kan finnas drag av självrättfärdighet.

ANNONS

Till sist: Förklara varför vi ska eller inte ska ha trängselskatt med max tolv ord.

– "Beslutet om trängselskatt är fattat i demokratisk ordning. Det ska ligga fast."

Familj: Frun Marie Demker, två vuxna döttrar och en bonusson. Blir även morfar i höst.

Yrke: Professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet

Utbildning: Examen vid Journalisthögskolan 1978. Doktorerade i statsvetenskap om svensk mellanösternpolitik 1989.

Övrigt: Skrev boken Anna, avdelning 13, 1981, efter att ha arbetat på ett vårdhem i Kallebäck. Har varit ordförande Statsvetenskapliga förbundet. Är styrelsemedlem i Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Oanad talang: Kan det mesta om Jean Harlow, amerikansk 30-talsaktris.

ANNONS