Hallå eller! Sissela Kyle

Du växte upp i Partille?

– Ja, i Lexby som var på tapeten nyligen när det brann i några radhus. Det var väldigt nära där jag bodde. Vi bodde i ett radhus på Klintegårdsvägen.

Hur var det att växa upp i radhus i Partille?

– När jag var liten var det väldigt bra. Skogen var nära och jag lekte mycket ute. Sen när tonåren kom kände jag väl som de flesta tonåringar, att det var ganska snävt. Det var väldigt lite av kulturutbyte på den tiden och jag var ju väldigt teaterintresserad. Jag var med i en teatergrupp inne i stan.

Du har tidigare sagt att det handlade mycket om handboll och rökning som ung?

– Ja, det var ju framför allt handboll man sysslade med, även om inte jag spelade. Men rökning tränade jag som sjutton på. Jag och min kompis lärde oss smygröka på sommaren innan sjuan för att kunna stå i rökrutan. Det kunde jag sen och var jag riktigt bra på under många år. Rökringar och halsbloss och så där.

Var har du mer bott i Göteborg?

– Jag bodde på Sprängkullsgatran 11, i två olika lägenheter.

Hur trivdes du i Haga?

– Jag älskade det. Det var underbart. Det var första egna lägenheten. Jag bodde ihop med min kompis Kerstin. Vi kände varandra från Lexby och är fortfarande bästa vänner. Vi kokade lingonsylt och gjorde äppelmos och satte upp gardiner.

När var det här?

– 1976-78. Vi hade dass på gården och bara kallvatten. Och det gick åt väldigt mycket el så det spreds en kunskap om hur man kunde hänga elmätaren så att den inte registrerade hur mycket ström som gick. Jag hoppas att det brottet är preskriberat. Det är ju 30 år sedan. Ibland kom det elkontrollörer och då fick man fort som fasen springa och skruva upp den där elmätaren igen. Man frös ganska mycket. Om man hade på stereon och strök så kunde man inte ha på elementen. Det var verkligen elransoneringen.

Vad gjorde du under den här tiden?

– Jag jobbade på Sahlgrenska som sjukvårdsbiträde och operationsbiträde. Och som lärarvikarie. Även om det var underbart att bo i Haga var det också en lite jobbig tid för jag ville egentligen något annat. Jag ville hålla på med teater. Det var på vägen mot något jag ville men som jag ännu inte fått till. 1978 kom jag in på scenskolan och sedan dess har jag bott i Stockholm.

Saknar du Göteborg?

– Ja, det gör jag. Men jag har min bror som bor kvar så jag får komma och bo hos honom. Jag kan framför allt sakna Göteborg på försommaren när det blommar på Floras kulle och när man kan känna luften från havet som sveper in. Och jag saknar att cykla. Jag brukade cykla från Haga upp till Sahlgrenska. Men den här tiden, februari, den saknar jag inte . Så kallt som det är i Göteborg i februari, när det blåser och är noll grader och underkylt regn, så kallt är det ingen annanstans i Sverige som jag har varit på.

Hur skulle du beskriva din relation till Göteborg i dag?

– Jag ser mig som göteborgare, fast jag har bott där mycket kortare tid än i Stockholm. Jag är liksom göteborgska. Det är något man är. För mig är Göteborg en stad man längtar till, det gjorde jag som barn i Partille och det kan jag göra nu med när jag bor i Stockholm. Att längta till Göteborg är ganska invant för mig.

Vilka är dina favoritställen?

– Jag tycker om Änggården där min brorsa bor. Jag spenderar gärna lite tid i Botaniska trädgården. Den är så ovanligt fin och välordnad. Sedan går jag så klart en tur i Haga och tittar när jag kommer ner. Och så tycker jag Götaplatsen är typ finast i hela Sverige; gult tegel och byggt i den där neoklassictiska och modernistiska stilen. Det är ett centrum som är kulturens högborg. Stora delar av Avenyn kan jag faktiskt hoppa över men Götaplatsen regerar hårt.

Du pratar inte så mycket göteborgska?

– Nej, men den blir nog lite mer påtaglig nu när jag pratar med dig. Och när jag pratar med min bror och Kerstin. På scenskolan fick jag gå i dialektträning för att kunna prata utan utpräglad göteborgska. Jag hade en satsmelodi som är typisk för Göteborg och som jag lärde mig prata utan. Det var ganska svårt och rätt jobbigt att bli medveten om att jag omedvetet pratade på ett visst sätt.

Har du sprungit Göteborgsvarvet?

– Nej, och jag kommer nog inte göra det. Jag höll på ett tag med att springa tjejmilen och så men slutade. Jag springer inte lopp. Jag springer för mig själv och har ingen motivation att bli bättre. Det låter kanske hemskt men så är det. Det är mer av en meditativ syssla. Jag springer för att tänka och naturligtvis för att hålla mig själv i bra kondition.

Om du skulle ha makten i Göteborg under en dag, vad skulle du förändra?

– Jag skulle verkligen vilja att tillgängligheten till vattnet och hamnen stärktes. Jag skulle ta bort, gräva upp, forsla iväg den där leden som går längs vattnet. Närheten till vattnet är avklippt på ett jädrigt olyckligt sätt.

Finns det något som kännetecknar göteborgarna?

– Ja, jag tycker det finns en humor i Göteborg som jag är väldigt glad att jag fått en del av. Den är ganska ordbaserad och ordvitsig. Lite käck, associativ och snabb.

Du är syssling med musikern Cat Stevens, numera Yusuf Islam. Har ni kontakt?

Ja, lite grann. Han har sett mig på scen och varit hemma hos mig och vi har träffats i London några gånger. Jag har mer kontakt med hans syster men absolut, vi har kontakt.

Han bytte namn i samband med han konverterade till islam. Är du nöjd med ditt namn?

– Ja, det är jag! När jag var barn ville jag inte heta Sissela, då ville jag heta Marie eller Eva som många andra flickor. Men sedan jag blev lite äldre har jag gillat mitt originella namn. Jag skulle inte byta det mot Yusuf Islam. Inte mot Eva Johansson heller.

Är du musikalisk?

– Nej, jag har en olycklig kärlek till musik. En kärlek som är obesvarad. Men jag har blivit bättre, jag tränar mig. Jag sjunger i en kör och då och då när jag uppträder. Jag har inte direkt lätt för det.

Vad ska du göra till helgen?

– Det är första helgen på väldigt länge som jag är ledig. Då ska jag åka skidor eller springa och äta en god middag med några kompisar. På söndag ska jag påbörja nästa jobb. Jag ska regissera en kille som heter Jens Nilsson i upprättningen "En mans föreställning" i Sundsvall. Honom träffar jag på söndag, men lördag är helt ledig.

Hur trivs du i rollen som regissör?

– Det passar mig bra. Jag tycker om att ta ansvar och hjälpa människor bli bättre. Jag kan ha en ganska stark vision hur jag vill att en föreställning ska vara. Då är det härligt att vara i den situationen att jag kan styra det åt det håll jag vill. Men jag är absolut ingen demonregissör. Det är som att vara en arbetsledare, man gör väldigt mycket jobb tillsammans.

Du har regisserat "Strömstedt & Freud" som nyligen hade premiär. I den spelar Niklas Strömstedt mot din partner Per Naroskin som bland annat är psykolog och psykoterapeut. Hur var det att jobba tillsammans?

– Mycket av vår samvaro består av jobb. Vi skriver och provar våra texter på varandra. I mitt vanliga regiarbete pratar jag gärna med honom. I teater finns många psykologiska dimensioner i att förstå mänskligt beteende, att begripa motivationer och förutsättningar för att man gör det man gör.

Föreställningen sätts upp på många platser i landet men inte i Göteborg. Varför?

– De har inte fått någon lokal! De är som ungdomar i största allmänhet, det finns ingenstans för dem att spela. Det kanske blir till hösten. I väntan på det får man åka till Borås.

Janna Roosch