Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hallå eller! Frida Wallberg

Boxningsvärldsmästaren Frida Wallberg väljer Göteborg framför Stockholm, har ritat sitt egna timmerhus och ger aldrig upp.

Vad ska du göra i helgen?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Det blir träning för fullt och så ska jag få behandling för fötterna. Sedan måste jag hitta på något roligt med min dotter så vi ska åka till badhuset och så ska jag titta på en kompis som är med i finalen i Gladiatorerna.

Varför började du med boxning?

– Det var min granne hemma i Åtvidaberg som fick mig att börja. Han tyckte att jag var ganska busig och hade väldigt mycket energi. Han sade att nu får du faktiskt följa med här och träna. Det gjorde jag och tyckte att det var skitroligt. Framför allt gillar jag att det är en enmanssport. Fuskar man med träningen så märks det på matcher. Så länge jag känner att jag utvecklas och går framåt och vet vad jag vill tycker jag att det är skitroligt.

Hur mycket tid har du vid sidan av?

– Det är full fart hela tiden. Min dotter Nellie spelar tennis tre dagar i veckan, jag jobbar och så ska jag träna själv. Jag hinner med inte så mycket annat. När det är lite lugnare ser vi till att hitta på något roligt ihop. Hon brukar vara med mig på träningen, så länge hon får göra något så tycker hon att det är kul.

Hur mycket tränar du?

– Det blir tolv pass i veckan. På morgonen kör jag en timmes fyspass. Teknikpass brukar bli två timmar som mest. Intensiva pass fungerar bäst för mig. Jag jobbar i ett dygn åt gången så efter det sticker jag iväg till träningen så fort jag kan.

Du jobbar vid sidan av, blir man inte rik som proffsboxare?

– Jobbet är mer att jag vill ha någonting annat att tänka på. Jag är två dagar i veckan på ett ungdomshem för barn mellan 12–15 år, en öppen avdelning. Det är skönt att komma till ett jobb med "vanliga människor" och att man kan hjälpa barnen på fötter. Alla lyckas inte men känslan när någon lyckas är hur skön som helst.

Har du någon nytta av boxningserfarenheten i jobbet?

Jag tror att jag ger dem en ganska bra trygghet. Jag är väldigt lugn som person. Någonstans tror jag att de känner sig trygga och har någonting att se upp till, de ser mina framgångar och så.

Vad är målet just nu?

– Jag har fått erbjudande om en match i Stockholm den 14 juni. Det är inte klart än men jag har tackat ja. Jag måste försvara mitt världsmästarbälte. Jag kommer att möta Diana Prazak, från Australien, som jag skulle ha boxats mot i november förra året.

Då fick du lämna återbud på grund av skada. Vad tänkte du då?

– Det var jäkligt jobbigt, jag hade jobbat stenhårt för det i tre månader, var topptränad och hade fokuserat under lång tid och så kunde jag inte ställda upp. Det var fruktansvärt tungt mentalt.

Funderade du på att lägga ner?

– Nej, det känns som att jag blir mer taggad och ska se till så att det går bra. Det är bara att vända det där och försöka utnyttja allt annat förutom fötterna.

Vad tänker du på före en stor match?

– Allt jag har tränat på under månader ska sitta under matchen. Man har en plan som ska utföras. Det enda jag tänker är att jag ska vinna. Hjärtat slår ganska fort, jag har bra adrenalin i kroppen men så fort jag kommer in i ringen är matchen i fokus. Men så länge jag vet att jag har tränat bra är jag väldigt trygg i mig själv.

2005 vann du ditt första världsmästarbälte men sedan tog det fem år innan du boxades igen, varför?

– Efter matchen hade jag väldigt ont i ryggen. En kota hade flyttat sig i ländryggen och varje gång jag slog ett slag låste det sig. Jag fick fruktansvärt ont och hade smärtor hela tiden. Jag bestämde mig för att jag inte kunde fortsätta, jag kunde ju inte ens komma upp ur sängen. Det gick ett par år sedan skaffade jag barn och började träna upp magen och ländryggen under graviditeten. När jag fick Nellie så bara försvann skadan, jag vet inte hur det gick till. Efter det bestämde jag mig för att satsa.

Vad fick dig att ta beslutet?

– Någonstans kände jag att jag kanske kan bli någonting. Det gjorde att jag bestämde mig för att satsa. Jag ångrar ingenting. Boxningen är hela mitt liv, började när jag var elva och nu är jag snart 30. Jag har blivit världsmästare och försvarat det. Det är en svår uppgift också. Många yngre tjejer som verkligen vill ha bältet kommer underifrån.

Hur kändes det att bli världsmästare igen?

– Jag minns att jag var helt slut i andra ronden men så sa min tränare: "Frida, tänk på vad din pappa alltid säger. När det gör som ondast har du alltid lite till att ge." När 9 000 på Hovet ställde sig upp i sjätte ronden och skrek "Frida" så bara... jag vet inte var jag fick krafterna ifrån men jag ville verkligen uppnå det jag kämpat för så länge.

– Det är det bästa som har hänt. Jag har kämpat så lång tid med skador och allt. Alla andra har utvecklats under de fem åren jag varit borta och jag tänkte att det blir tufft. Men bara man har tålamod och envishet går allt.

Var har du fått envisheten ifrån?

– Jag har alltid varit bestämd. Har jag bestämt mig ska jag verkligen uppnå det. Mamma och pappa har alltid varit tjurskalliga och jag har alltid tävlat i minsta lilla grej.

Vad vill du göra efter boxningskarriären?

– Helst skulle jag vilja öppna ett ungdomshem, kanske med tjejer. Jag har alltid gillat att hjälpa ungdomar. Man kanske kan ha något eget i framtiden. Boxning kan jag kanske hålla på med i fem år till sedan måste jag börja tänka på något annat. Känns bra att ha haft jobbet vid sidan om. Även om det blivit mer pengar sen jag fick världsmästartiteln med fler sponsorer. Men man kan i alla fall jobba deltid, det är bra mentalt. Det är klart man vill ha mer tid för att träna men jag gillar att ha fullt upp hela tiden. Annars mår inte jag bra.

Varför flyttade du till Göteborg?

– Jag flyttade hit för elva år sedan för att få bättre träningsmöjligheter. Jag kom hit från lilla Åtvidaberg. Jag är jätteglad att jag växte upp på landet, det var perfekt. Jag flyttade ju ganska tidigt men jag tror det är därifrån jag har fått lugnet och tryggheten.

Vad är det bästa med Göteborg?

– Det är att det är en stor stad fast ändå liten. Så är det nära havet. Jag bor hellre här än i Stockholm. Nu bor jag vid Götaplatsen. Det är perfekt, nära till allt. Man bara går utanför dörren så finns det massa kaféer och restauranger och så är det nära till Nellies dagis.

Vad är ditt göteborgska smultronställe?

– Det är havet men ingen speciell plats. Jag brukar åka till Hästevik för att promenera och bada.

Kommer du att bo här i framtiden?

– Ja, det kommer jag. Men när jag blir äldre kommer jag väl flytta hem till Åtvidaberg. Jag byggde ett hus där för fem år sedan. Jag har alltid velat ha ett hus på det stället så jag bestämde mig och då blir det av.

– Jag har ritat huset själv. Huset är från Estland och byggt av riktiga timmerstockar. Jag har alltid velat bo vid ett hav eller sjö, nu blev det hundra meter från sjön. Det är så mysigt att komma dit med lukten och så. När jag har tid brukar jag åka dit för att hämta energi.

Trots att du kommer från en klassisk fotbollsort blev de ingen lagsport?

– Jag spelade när jag var yngre men det var inte min grej, jag blev bara arg på alla andra. Det är bättre med boxning, då har man bara sig själv att skylla.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.