Greker – lösningen inom psykiatrin

De är åtta personer runt bordet, mellan 25 och 50 år gamla. Blickarna är fästa på Camilla Johansson, som står framför en whiteboardtavla vid bordets ena kortsida.

– Många svenska ord låter lika varandra, men det är viktigt att ni hör skillnaden. Ett sår kan till exempel läka, då är det bra. Men det kan också läcka, vilket är sämre.

Hon har valt ut ljud som är särskilt svåra om man har grekiska som modersmål. Långa vokaler och skje-ljud är ovant. De flesta i gruppen kommer från Aten, några kommer från Thessaloniki. Evi Tsironi, snart 31, hade bott i Aten i nästan 13 år innan hon bestämde sig för att flytta.

– Jag utbildade mig till sjuksköterska där, och jobbade på några olika ställen. En dialysavdelning i sex månader, några månader på en intensivvårdsavdelning, närmare ett år med patienter som främst hade neurologiska funktionsnedsättningar. Det fanns i princip inga fasta jobb, och varje gång ett kontrakt tog slut var det tufft att få en ny anställning.

Kusin i Stockholm

Några av Evis bekanta hade flyttat utomlands för att jobba, och hon hade själv tänkt tanken. I oktober förra året fick hon höra om något som hette Swedish Week, en jobbmässa med svenska arbetsgivare inom vårdsektorn. Hon hade en kusin i Stockholm som hade berättat om att det förvisso var kallt i Sverige, men välorganiserat.

– Det var mest en spontan grej att gå till mässan, säger hon. Men jag blev i alla fall intervjuad där på plats av representanterna från Sahlgrenska. Jag hade egentligen aldrig funderat på att flytta till Sverige tidigare, men när de hörde av sig med ett erbjudande tackade jag ja.

Upprinnelsen till att Sahlgrenska reste till jobbmässan i Aten var en akut brist på sjuksköterskor. På kliniken Psykiatri Affektivas vårdavdelningar, där man bland annat behandlar depression och ångestsjukdomar, hade man i början av 2016 noll sökande på ett tiotal utannonserade tjänster.

– Det hade varit svårt att hitta sjuksköterskor en tid, men 2016 blev det väldigt svårt. Vid ett tillfälle saknade vi 35 sjuksköterskor på kliniken, säger verksamhetssamordnare Johannes Nordholm.

Han kan inte säga exakt vad det beror på, men ser tre möjliga förklaringar. Dels har psykiatrin i vissa sammanhang sämre rykte än andra fält. Psykiskt lidande kan vara svårare att hantera än fysisk sjukdom, eftersom patienterna kan ha svårt att samarbeta eller formulera vad de behöver. Dessutom finns risken att de inlagda blir utagerande, i värsta fall våldsamma, framför allt på avdelningar som vårdar akut sjuka. Stora sjukhus har heller inte hängt med i löneutvecklingen, och tappar därför personal till mindre aktörer.

På Sahlgrenska Akademin har den ettåriga utbildningen för att bli specialistsjuksköterska inom psykiatri inte kunnat starta på två år. Nu i januari drar programmet igång igen, och söktrycket är bra, enligt proprefekten Carina Sparud Lundin.

– Det var det även åren innan uppehållet, säger hon. Överlag är de flesta av studenterna på grundutbildningen intresserade av psykiatrin, åtminstone den teoretiska biten. Däremot har många varit nervösa inför praktiken.

Attitydförändring

Hela samhället behöver en attitydförändring till psykiatrin, tycker Carina Sparud Lundin, men hon tror att psykisk ohälsa i dag är mindre stigmatiserat bland unga.

– Samtidigt är det svårt att se vad det har för direkt effekt för personalbristen inom psykiatrin – vi har en skriande personalbrist inom vårdens alla områden, i hela Sverige.

På kliniken Psykiatri Affektiva har antalet besök ökat de senaste åren, till ungefär 10 000 besök per år.

– Det är en ökning med ungefär 4 000 patienter de senaste fyra åren, säger Johannes Nordholm. Men vi har inte fått mer resurser.

Ökningen ligger främst i öppenvården, men påverkar även heldygnsvården där personalbristen är som störst. Tidvis har man fått stänga ner avdelningar, senast våren 2016. Tröskeln för att bli inlagd på heldygnsvården blev högre, vilket gjorde att ännu fler patienter hänvisades till öppenvården.

Situationen är inte unik för Göteborg – larmrapporter har kommit från både Malmö, Stockholm och en rad mindre städer. På flera håll har avdelningar fått hålla stängt trots det höga trycket. SKL:s psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren sa redan 2015 att psykiatrin drabbades hårdare av personalbrist än andra vårdområden.

På Sahlgrenska har bristen på specialistläkare länge varit mest akut, vilket gjorde att HR-avdelningen för några år sedan började titta utanför Sveriges gränser. De satte ihop ett paket med språkutbildning och boende, och fick sedan genom olika förmedlingar kontakt med läkare i bland annat Ungern, Polen, Spanien och Grekland.

Från maj 2014 fram till i dag har ungefär 20-25 specialistläkare per år rekryterats till olika verksamheter på SU. De med störst behov har varit psykiatrin, radiologi, nukleärmedicin och oftalmologi. När bristen på psykiatrisjuksköterskor var som värst i början av 2016 kontaktade man Johannes Nordholm.

– HR frågade om vi inte skulle försöka rekrytera sjuksköterskor på det här sättet, och jag var villig att utforska det vidare, säger Johannes Nordholm.

Många intervjuer

Första resan till Aten gick redan i april samma år, och i oktober åkte Johannes Nordholm till både Aten och Thessaloniki. Han intervjuade över trettio personer. Sahlgrenska letade efter personer som man trodde skulle klara en flytt till ett nytt land. Dels för sjukhusets skull, eftersom det ändå var en stor satsning, men också för de sökandes egen skull. En av de som ansågs vara redo fanns i Thessaloniki.

41-åriga Dimitrios Sideridis hade bott i staden i hela sitt liv. När han var yngre ville han egentligen bli läkare, men betygen räckte inte till och han utbildade sig istället till sjuksköterska. När utbildningen var klart slog han in på en annan bana, och drev under flera år eget företag som fastighetsmäklare. Sedan kom den ekonomiska krisen 2010.

– Då gick det knappt att driva företag för någon i Grekland, säger Demitrios Sideridis. Jag sökte mig till sjukvården igen, och arbetade inom psykiatrin i sju år. Efter att jag skiljde mig häromåret började jag känna att det var läge att börja om någon annanstans.

Nu är han istället undersköterska på avdelning 366 på Östra sjukhusets psykiatriklinik. Inne på sjuksköterskestationen sitter fortfarande lappar uppe om förebyggande åtgärder mot vägglöss. När GP kommer på besök är det skiftbyte mellan dag- och kvällspersonalen, vilket gör att det är gott om blåklädda sköterskor i lokalen. I vanliga fall är de två sjuksköterskor och fyra skötare på avdelningen, vilket är långt bättre än situationen på sjukhuset i Thessaloniki.

– En sjuksköterska kunde vara ansvarig för hundra patienter, säger Dimitrios. Avdelningarna var större och inte lika uppdelade efter diagnos som här, utan bipolära kunde vårdas tillsammans med patienter från rättspsykiatrin.

Det fanns inte heller samma grad av självbestämmande i vården. När Dimitrios kom till Östra sjukhuset förvånades han över att sjuksköterskan vid varje medicinutdelning förklarade vad det var för mediciner som patienten skulle få.

– Dessutom kan patienterna säga nej till vissa mediciner om de vill. I Grekland var det ingen diskussion kring medicineringen. Många gånger injicerade vi bara direkt. Det fanns inte tid till något annat.

Beredd att rycka in

Som undersköterska kan han lägga mycket tid på att prata med patienterna, på ett sätt han inte kunde göra i Thessaloniki. Andra arbetsgifter är de dagliga hälsokontrollerna, se till att måltiderna kommer fram i rätt tid och vara beredd att rycka in på andra avdelningar om det skulle uppstå en situation som kräver mer personal där.För det mesta går det bra. Språket blir ett hinder ibland, men mycket kan Dimitrios känna igen.

– En kollega frågade mig häromdagen om jag visste vad psykotisk betyder. ”Ja” svarade jag, ”det är ju grekiska!”

Tanken är att de åtta grekiska sjuksköterskorna ska bli legitimerade även i Sverige, men först måste de klara tester i språk och visa att de behärskar svenska sjukvårdsrutiner. Det är en dyr insats, eftersom utbildningen bekostas helt av landstinget. I gengäld förbinder grekerna sig att jobba kvar i regionen i minst tre år. Om någon slutar tidigare så blir de återbetalningsskyldiga för delar av utbildningen.

Det var inte helt enkelt för Sahlgrenska att avgöra om projektet skulle vara värt kostnaden, men klart är att personalbrist lätt blir en ond spiral. Underbemanning leder till mer stress för personalen, och sämre rykte för avdelningarna. Dimitrios kollega Ayan Yusuf trivs bra med sitt jobb och vill arbeta inom psykiatrin, men hon tänker till en gång extra innan hon rekommenderar sin arbetsplats till vänner och bekanta med vårdutbildning.

– Det är stressigt här i perioder, när vi inte får in extrapersonal till exempel, säger Ayan Yusuf. Därför känns det inte bra för mig att tipsa någon annan om att söka hit, om jag inte är öppen med hur det är ibland.

Trots att situationen på avdelningen alltså inte alltid är optimal, är den långt bättre än på de flesta sjukhusen i Grekland just nu. Statliga sjukhus har fått kapa sina budgetar, ibland med hälften, som en följd av de åtstramningsprogram som följt landets ekonomiska kris. Utöver att det råder brist på utrustning har personalen ibland fått gå utan lön i flera månader.

– Det finns jättemånga utbildade sjuksköterskor i Grekland, men nästan inga jobb, säger Evi Tsironi. Jag tror inte sjukhusen har råd, helt enkelt.

Det är lunchrast på språkkursen. Den hålls inom det som kallas PLUS-programmet, vilket är Västra götalandsregionens utbildningspaket för vårdpersonal från andra länder. Tidigare har de bara haft kurser för läkare, men nu har de också startat en kurs för sjuksköterskor, arbetsterapeuter och fysioterapeuter.

Hemlängtan

När Evi Tsironi och de andra reste till Sverige i juni i år låg arbetslösheten i hemlandet på 21 procent. Det är den lägsta nivån på fem år, men vägen till en stabil arbetsmarknad är lång. Evi har inte besökt Grekland sedan hon kom till Sverige i juni, men ska dit om en månad.

– Hemlängtan är det sämsta med flytten, förstås. Annars har allt gått bra. I början var det tufft med språket bara, alla pratar så snabbt att det var svårt att hänga med.

Psykiatrin är ett fält som kräver språkkänslighet. Det gäller att kunna tolka patienter som inte alltid själva kan uttrycka vad de behöver, och att inte dela modersmål kan innebära en extra utmaning. Förhoppningen när de grekiska sjuksköterskorna rekryterades var att de skulle kunna vara självgående på avdelningarna ungefär ett år efter att de började läsa svenska i Grekland, vilket är i januari. Då har de varit inom PLUS-programmet i 40 veckor, och varvat språkkurser med föreläsningar och samtalsgrupper.

– Att arbeta inom psykiatrin är i sig en väldigt bra skola, säger Evi. Patienterna vill gärna prata med en. De flesta har också förståelse för att jag inte alltid förstår till hundra procent, även om det fortfarande kan gå för fort ibland.

Fastnat för fältet

Hon arbetade aldrig inom psykiatrin i Grekland, men har fastnat för fältet här i Göteborg. Det är inte helt olikt avdelning med neuropsykiatriska diagnoser som hon arbetade på i Aten. Ofta hade hon hand om patienter med svår autism, som också kunde ha svårt att uttrycka sig.

– Jag vill kunna hjälpa människor. Inom psykiatrin kan det ibland handla om att hitta de rätta orden att använda till patient, för att hitta det som är orsaken till sjukdomen. Det är en jätteintressant process.

Evi gör en kort paus, och ler ursäktande. Även om hon lärt sig mycket på de snart tio månader hon läst svenska är det ansträngande att hela tiden behöva leta efter orden.

– Ibland bli man förvirrad, som att man tappar sig själv, förklarar hon. Det är både bra och dåligt att vi åkte åtta stycken på en gång. Hade man åkt ensam hade man ju varit tvungen att prata svenska hela tiden, och kanske lärt sig snabbare. Å andra sidan är det skönt att ha varandra, att kunna slappa av och prata grekiska ibland.

TEXT

Caroline Widenheim

caroline.widenheim@gp.se