– Vi är inte alls rustade för det. Man hör ofta rikspolischefen Dan Eliasson och inrikesministern Anders Ygeman säga att man har koll på läget, men det stämmer inte med min bild av verkligheten.
När terrorhotet i Sverige höjdes från nivå tre till nivå fyra upplevde han att det fanns många brister i hur situationen hanterades.
– Då skulle vi synas mer ute och vara många fler ute på stan. En detalj som säger mycket är att vi inte ens hade tillräckligt med batterier till våra radioapparater.
En annan oroväckande aspekt är enligt honom bristen på rätt utrustning. I särskilt allvarliga situationer använder sig polisen av så kallade förstärkningsvapen som utgörs av kulsprutepistolen MP5. Anders Karlsson berättar att det inte finns tillräckligt många förstärkningsvapen inom Storgöteborg och att många fortfarande saknar kompetens för att använda dem.
– De gärningsmän som man möter i samband med ett terrorattentat är inte samma som vi har att göra med i vanliga fall. Står man framför en tungt beväpnad terrorist med sitt tjänstevapen känner man sig ganska liten. Jag menar inte att vi ska gå runt med tunga vapen på stan dagligen, men de ska finnas till hands i ett skarpt läge.
Han menar också att man ägnade orimligt mycket tid på att diskutera huruvida poliser skulle bära gula västar eller inte.
– Vi borde diskutera hur vi ska möta hotet på bästa sätt. Saknas förstärkningsvapen, skaffa fram dem! Samordna med försvaret. Saknas batterier, bara skaffa fram dem. Kringgå byråkratin och bara lös uppgiften, säger han.
Enligt en färsk undersökning från Umeås universitet uppgav blåljuspersonal att de inte är säkra på den egna beredskapen vid ett eventuell större terrorattentat. Bara 35 procent ansåg sig veta vad som förväntades av dem på en attentatsplats – andelen var lägst inom polisen. 31 procent bedömde den egna organisationens hanteringsförmåga vid attentat som hög.
Anders Karlsson bekräftar att det är en fråga som diskuteras mellan kollegor men enligt honom sitter problemet hos ledningen.
– Det känns som att de i topp inte inser hur det förhåller sig i verkligheten. Det är lite som att man sticker huvudet i sanden och låtsas att man lever i någon slags Astrid Lindgren-värld. Vi pratar om detta dagligen, kollegor sinsemellan. Vi behöver manualer, rutiner och utrustning. Vi har haft ett terrordåd redan, vi har haft ett ministermord, vi har IS-rekrytering från Göteborg. Hur kan vi fortsätta vara så naiva?
