Fabian Bengtsson blickar framåt

Den signalröda slipovern i hundra procent bomull är dyblöt. Likaså skjortan, vars ärmar och krage alltid är strukna. Om det övriga tyget, som inte syns, är skrynkligt spelar ingen roll.

Fabian Bengtsson har nyss hällt en hink isvatten över sig. Den virala kampanjen Ice Bucket Challenge, till stöd för forskning om sjukdomen als, har nått Siba.

13 år som VD är över. Men Fabian Bengtsson lämnar inte moderskeppet. Han har innehaft i princip alla befattningar, från jobb på lagret och i butiken till inköps-, marknads- och försäljningschef – men han har aldrig arbetat med det enda han har formell utbildning i: ekonomi.

Han ska ”gå ner till heltid” och bli styrelseordförande. Tänka och formulera framtidsmål för familjeföretaget, inte peta i det dagliga. Fast han redan vet att han kommer att få kämpa med det senare.

På kontoret ett par våningar upp ligger torra slipovrar. Att klä sig civilt på jobbet känns privat.

Han är en av Sveriges mest kända företagsledare. Till det finns två orsaker. Den ena är självvald: reklamfilms-Fabian som högljutt gapat sig in i våra vardagsrum.

Den andra orsaken önskar han aldrig hade ägt rum: kidnappningen 2005, ett drama som pågick i 17 dagar och är ett av de mest omskrivna brotten i Sverige.

Å ena sidan vidöppet gapande. Å andra sidan tyst. För hur han ser på livet före och efter 2005 pratar han inte om. Annat än i glidande standardsvar under intervjuer.

Säljnarr eller integritetsfylld företagsledare? Född med silversked i munnen eller hårt jobbande underdog? Offer eller skitsmart marknadsförare?

– Jag kan förstå att bilden inte går ihop. Men jag är jag. Jag har egentligen inte förändrats fastän allt förändrades, säger Fabian Bengtsson, förvånad över intresset för hans person och med en stukad tillit till media – som under kidnappningsdramat belägrade föräldrarnas hem och ringde hans vänner.

– Jo, det finns en sak jag skulle vilja prata om. Som gör mig förbannad. Men det kan jag inte, jag vill inte bli politisk eller missförstådd.

Vad då? För att hitta några pusselbitar backar vi tiden några veckor och bryter mot reglerna för hur man skriver en journalistisk text: genom att berätta om förspelet.

Fabian Bengtsson lämnar inget besked. Vill han porträtteras eller inte, när han avgår som vd? Solen har omvandlat Sverige till ett enda tropiskt flämtande och till sist ringer ett anonymt nummer.

– Kan vi träffas, så får du berätta mer innan jag bestämmer mig. I morgon?

Strax efter lunch en onsdag står jag vid kaffemaskinen på Sibas huvudkontor på Backaplan. Pentryt saknar diskmaskin – fast man under alla år bara kunnat hämta en från butiken i bottenplan.

– Det är intressant att se vem som lämnar kvar odiskat porslin, säger Fabian Bengtsson senare.

De små tetraförpackningarna med mjölk är borta sedan Alexandra i receptionen räknat ut att literpriset motsvarade flera hundra kronor. I stället för fri mjölk uppgraderades kaffemaskinen. Varje krona har vänts på de senaste åren.

Priskriget i hemelektronikbranschen saknar motstycke, med enorma förluster och konkurser. Familjeföretaget Siba har överlevt och börjar se ljuset i den berömda tunneln. Men mer om det senare.

Fabian Bengtsson bär en blå t-shirt från h&m och jeans. Solbränd, med deffade överarmar, och minst tio kilo smalare än karaktären man ser i reklamfilmerna. Håret är solblekt och sommarlångt men klipptid är bokad.

Vi är båda obekväma av situationen. Jag av att förhandsgranskas som reporter och han av att framstå som överförsiktig och krävande.

Efteråt går han med lite lättare steg och jag har sett vad Nora Ay, Sibas pressansvariga som är med på mötet, har förvarnat mig om: att han ”låser sig” när kidnappningen kommer upp. Kroppen knyts ihop.

Jag ser även en paradox: han vill inte prata, men det är som att han inte kan stoppa floden när en fördämningssten har lyfts, gång på gång forsar känslor från de 17 dagarna fram. Det mesta är opublicerbart, därför att det är för privat.

Att se tillbaka gör ont och tar energi. Fabian Bengtsson ser framåt. Aldrig bakåt. Där utomstående ser en kriminalhistoria med ett lyckligt slut återupplever han förnedringen att behöva uträtta sina behov i en spann, ha en pistolmynning i nacken och inte veta om han ska få återse flickvän, vänner och familj.

Han överlevde. Och ser framåt.

– Det där kan ni journalister aldrig förstå.

Att för oss andra är Hemglassbilens melodi något trivialt, möjligtvis irriterande. Att den för honom är samma tutande som han klockade under fångenskapen och som sedan bidrog till att förövarna kunde gripas.

Men också att barnen blir äldre och inte ska läsa om det som hände i tidningar. De lever redan med vissa undantag, som att inte vara med på klasslistor och skolfoton. I allt annat försöker familjen leva vanligt Bengtsson-liv. Han är ytterst medveten om att han aldrig kommer att bli fri, för alltid förknippad med något han önskar inte hade hänt.

Hur förklarar du för barnen?

– De har frågat: ”Pappa, har du varit kidnappad?”. Och jag svarar ”ja det har jag. Det var jobbigt, men nu är jag här”.

Hur behåller man tilliten till andra människor?

Han ser förvånad ut.

– Den har inte ändrats. Man kan inte dra alla människor över en kam. Jag inser ju att sannolikheten för att jag ska drabbas igen är minimal men jag ändrar ständigt mina rutiner, tar olika väg till jobbet och aldrig vid samma tid.

Men ett liv med småbarn är ju rutiner?

– Vi människor är vanedjur, äter samma frukost, sitter på samma platser på bussen, säger han och låter mig förstå att ändrade rutiner låter enkelt men är svårt.

Vårt första möte skulle vara i tjugo minuter. När vi skiljs åt har det gått en och en halv timme.

Fyra dagar senare sitter vi i fotograf Sören Håkanlinds bil på väg mot Herkulesgatan 7, ett par kilometer från Backaplan. Geografiskt har huvudkontoret inte rört sig långt på 63 år. Men det som då var några kvadratmeter med försäljning av brunvaror (radio- och tv-apparater) och kristallkronor – som monterades i källaren – är i dag en kedja med 39 butiker i Norden, drygt 600 anställda och runt 2,6 miljarder i omsättning förra året.

Vad förkortningen Siba står för vet ingen. Det finns en söt men otillförlitlig historia om att grundaren Folke Bengtsson, Fabians farfar, döpte första butiken efter sin bäste vän Albin: ”Stig In Broder Albin”.

Vi har precis suttit i samma lilla mötesrum, som första gången vi sågs, där han med röd spritpenna ritat upp managementfilosofier i cirklar och fyrfältare på whiteboarden. Kaffemjölken hade han köpt själv.

Det var ett helt annat möte än det förra, nu är Fabian Bengtsson nyfiken och pigg på historier. Han är en begåvad berättare och dessutom en jäkel på att härma kunders och leverantörers dialekter och språk. Förvånar nyanställda genom att sjunga Pärleporten på julfester.

Han sätter sig på passagerarplats och ger tydliga köranvisningar genom det skinande nya Kvillebäcksområdet, tapetserat med valaffischer. Pratar politik – men inte partipolitik, både han och pappa Bengt har levt efter farfars devis: ”gå aldrig in i politiken, vi ska kunna sälja till alla”.

I stället önskar han att politik gick ut på samarbete i stället för splittring. Delar ut några statsrådsposter till Löfven, Borg och Reinfeldt. Händerna far ut i höger och vänster, men det är vägvisning och inte en politisk analys.

På Tildas Krog väljer han pannbiff med lök men låter det hemgjorda potatismoset ligga kvar orört. Tränar numera varje dag och försöker hålla nere på kolhydraterna.

Folk kikar under lugg. I den röda slipovern är han Siba-Fabian.

– I det här utrymmet fanns butiken, fatta hur litet det var, säger Fabian Bengtsson och visar en del av restaurangen och hur pappa bodde ovanpå.

Han är stolt. Blir irriterad på de som förutsätter att han och syskonen är resultatet av nepotism, att han är ”ett rikemansbarn från Hovås” som fått sin position utan egen insats.

När pappa Bengt ringde, efter Fabians civilekonomexamen i Lund, och erbjöd 23-åringen tjänsten som ansvarig för vitvaror, var det både ett erbjudande han inte kunde motstå och jobbet ingen ville ha. Han fick fria händer, bara vinsten ökade. Det tyckte han om. Problemet var att vitvaror sågs som bottenskrapet bland butikssäljarna.

– Mitt överambitiösa mål var att öka försäljningen med 60 procent det första halvåret. Jag hade ett krav: att en person i varje butik enbart skulle sälja vitvaror. I Helsingborg fanns Maj-Britt, en 56-åring som inte bara kunde spisar. Hon kunde målgruppen, säger Fabian och härmar på bred skånska en kund som frågar om ugnen är bra till bullbak.

Försäljningen ökade med 68 procent.

– Du kan göra vad som helst om du ger medarbetarna rätt verktyg. Jag gav dem utbildning och tävlingsanda. Folk ska känna glädje när de går till jobbet, säger Fabian Bengtsson, som uppmanar de egna barnen att göra som han själv gjorde: tjäna egna pengar – då kan ingen bestämma vad du får köpa.

Själv sålde han tidningen GT på helgmorgnarna i radhusområdet Lyckhem söder om Hovås. Styckpris 2,75. Lärde sig snabbt i vilka hus han fick 25 öre i dricks och var han kunde få en hel femma.

Började jobba i Sibas butik på Järntorget som 13-åring. Det första större inköpet var en sliten blå Mustang Mamba för 2 300 kronor. Ett uselt mopedköp – men det var hans eget beslut.

Efter ett år på ekonomisk linje på Hvitfeldtska var han utbytesstudent i USA. Hamnade hos ett barnlöst par utanför Denver som lät grabben växa under eget ansvar.

Kom hem, fick inte plats på gamla skolan, trivdes inte på den nya och gick då ensam till rektorn på Samskolan och la fram sin sak. Blev antagen men slogs till golvet av pluggmentaliteten. Han, som tidigare klarat sig fint utan större ansträngning, fick höra av pappa att ”nu får du bestämma dig”. Betyget den sista terminen höjdes från 3,8 till 4,3.

Några Lundastudenter kom till Samskolan för en presentation och han visste direkt. Att till Lund skulle han. Kom in på ekonomprogrammet. Kände ingen och saknade bostad. Gick med i Göteborgs nation och blev festmästare. Efter en period av hårt nationsarbete fick han det sämsta studentrummet i botten av nationshusets hierarki: nummer 61, rummet under puben. Tog sig långsamt uppåt.

Det låter self-made och strategiskt. Får man misslyckas i närheten av dig?

– Ja. Du lär dig av misstagen. Men du måste tänka, ta ansvar och besluta själv, säger han och drar en av sina fetaste felsatsningar:

Inköpet av 20 000 Pomona kaffemaskiner, precis när kapselmaskinerna slagit igenom. Fabian ville sälja Pomonan för 499 kronor styck, ungefär en tredjedel av normalpriset för en kapselmaskin. Modellen var egentligen en ombyggd espressomaskin. Kapslarna passade inte utan sprängdes vid tryck.

– Vi fick ta hit kinesiska montörer som byggde om de 19 000 maskiner vi hade kvar. Det tog ett år att bli av med dem. Eller när vi sålde 1 000 plasma-tv-apparater i sju norska butiker och strömstyrkan var för hög för det norska systemet. Oj, vad vi fick dela ut gratis proppar.

På insidan av personalingången ute i butiken hänger en skylt som påminner säljarna om inställningen: ”Stage Door”.

– Vi säljer inte prylar, vi säljer upplevelser, säger Fabian Bengtsson när vi några dagar senare springer (han går rasande snabbt) efter honom i trapporna på kontoret, in på lagret där han nöjt ser tomma hyllor.

Han blev vd 2001. I realiteten var de två, han och storebror Martin, men bara Fabians namn stod på pappret. Han tog över när hemelektronikbranschen var på väg in i en extrem omvandling. Tyska jätten Media markt etablerade sig i Sverige 2006.

– De sålde till under inköpspris. Vad som förvånade oss var hur stora volymer de kunde sälja. 2010 var det öppet pris- och marknadsföringskrig, säger Fabian Bengtsson som kallar tiden fram till 2012 för ”en formidabel förlustutveckling”.

Onoff och Expert gick under. Svenskarna hade ”köpt på sig” för att det var billigt.

För familjeföretaget Sibas del handlade det om att hålla ut, trots år av förluster. Och nu börjar siffrorna vända, hela inställningen är att 2014 blir ett år med vinst.

Mitt i stormen visade mätningar att reklamfilmerna inte funkade. Ingen kom ihåg avsändaren. Reklambyrån frågade hur långt Fabian Bengtsson var villig att gå. Svaret blev: ”Så långt som det krävs”.

Filmidén ”Fabians värld” var den enda byrån presenterade.

Komikern Per Andersson anlitades som regissör och snabbt producerades de första lågbudgetfilmerna i en studio i Mölndal.

Filmerna fungerade. Det betyder inte att de var omtyckta. Snarast tvärtom. Men de nådde igenom bruset.

Nätkommentarer som ”kan ingen stoppa tillbaka Fabian i lådan” dök upp. Oövertänkt och lågt, men inget att lägga kraft på, anser Fabian Bengtsson. Samma reaktion som efter kidnappningen, när en konkurrent menade att Siba utnyttjat dramat i sin marknadsföring, delvis genom att kommunicera med kidnapparna via hemsidan.

Kanske var det vi utomstående som inte hängde med? Vi, som sympatiserat med killen som blev brutalt överfallen på väg till jobbet och satt inspärrad i en låda i över två veckor, ville vi inte få vår offerbild ändrad?

Fabian Bengtsson värjer sig både från reklamfilms-Fabian – ”det är en roll” och offer-Fabian – ”det tillhör historien”.

Får man inte tycka synd om dig?

– Jo, om du menar sympati. Jag var ett offer för ett fruktansvärt brott.

Förde kidnappningen med sig något gott?

Svaret kommer snabbt:

– Nej. Jo, en sak: att jag överlevde.

Mellan förhör och rättegång ringde han runt till kyrkor utan att inse att det är svårt att boka in ett bröllop med några veckors varsel. Men en junifredag hölls en hemlig vigsel i Särö kyrka. Han frågade polisen om paret fick resa iväg utomlands när alla förhör var över.

De kördes av polis till Landvetter i en Volkswagen Sharan. Exakt samma modell som kidnapparna hade kört honom i dagen de släppte honom i Slottsskogen. När han sprang för livet. Han ler när han berättar men ingen av oss skrattar.

Resan var hemlig. Medietrycket groteskt. Dramat hade följts i realtid, kvällstidningarna försökte bräda varandra. För media var jakten på Fabian inte över. Tvärtom.

Ombord på planet, via VIP-vänthallen, stod han plötsligt ansikte mot ansikte med sin gamla gymnasielärare. Sa:

– Vi ska resa iväg en tid. Snälla du, säg ingenting till någon.

Det gjorde hon inte.

Väl hemma tvingades vardagslivet starta om. Börja jobba, men byta e-post och telefon. Älta allt som hänt med de närmaste och med psykolog. Hantera yppandeförbudet fram till rättegången, där gärningsmännen dömdes till fängelse och utvisning.

Vad gjorde du med allt hat?

Han förstår först inte frågan.

– Jag känner absolut inget hat, är ingen hatande människa. Jag tror att rättegången gjorde allt tydligt för förövarna. Både jag och den av kidnapparna som jag fick en kontakt med var noga med att berätta allt korrekt, säger Fabian Bengtsson, som däremot tagit illa vid sig av formuleringar i pressen om hur han ”lurade” eller ”manipulerade” kidnapparna genom att medvetet tala dålig engelska, hålla en låg profil och få dem att se honom som en människa, inte ett objekt.

– Jag försökte bara överleva.

Alla tre gärningsmän är fria i dag. Huvudmannen avfördes, som det heter, till Kroatien 2011 efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt straff.

Fabian Bengtsson informerades om frigivningarna och har inga åsikter om processen.

– Vi lever i ett öppet samhälle. Jag tror på den juridiska hanteringen, har du sonat ditt straff så har du, du kan inte dömas för all framtid.

Har du försonats med vad du utsattes för?

– Jag kallar det avslut.

Varför tror du att just du klarade dig så pass bra efteråt?

– Jag vet inte. En grundtrygghet, en positiv grundsyn? Jag kan inte svara på det.

Vad var det då som gjorde honom så förbannad under vårt första möte?

Han och familjen tilldömdes ett skadestånd på 600 000 kronor. De har fått ut 150 000 kronor – en fjärdedel – som skänkts till Stadsmissionen.

Han är rädd för att bli missförstådd. Vill inte ha pengarna för egen del, de ska skänkas bort. Det är hanteringen han är kritisk mot – hur människor som utsätts för brott behandlas.

– Du läser i tidningen att någon tilldömts ett skadestånd. Men gärningsmän har ju sällan tillgångar. En dag ringde någon och undrade över min psykologiska status – han satt med domen framför sig där tingsrätten skrivit att jag utsatts för ett brott som saknar motstycke i svensk rättshistoria – och jag ska svara på hur jag mår för att få skadestånd?

Det är enda gången under alla våra samtal som det bränner till i hans ögon.

Hur vet man vad som formar en? Fabian Bengtsson säger att uppväxten och familjen är fundamentet. Viktigare än en enskild, om än fruktansvärd, händelse. Att andra människors positiva energi är livsavgörande.

– Jag har två familjer. Min egen och Siba.

SVERIGES STÖRSTA KIDNAPPNINGSDRAMA

På morgonen den 17 januari 2005 överfölls Sibas vd Fabian Bengtsson på väg till jobbet. Han hölls inspärrad i en specialbyggd trälåda. Kidnapparna begärde 50 miljoner i lösensumma. Den 3 februari hittades han på en parkbänk i Slottsskogen. Någon lösensumma betalades aldrig ut. Den 10 februari slog polisen till mot en lägenhet i Gårda. Fabian Bengtssons detaljerade minnesbilder bidrog till att lägenheten lokaliserades: tidpunkten för Hemglassbilens melodi, tiden det tog för kidnapparna att hämta hamburgare och dånet från E6:an. Tre män dömdes för människorov och försök till grov utpressning.

FABIAN BENGTSSON OM ...

SIN EFTERTRÄDARE, SUSANNE EHNBÅGE, 35 år:

”Känns fantastiskt att hon tar över. Vi kan varandra sedan många år. Att hon är kvinna är roligt men har inte spelat roll, det handlar om vilja, drivkraft och passion för jobbet. Vår ledningsgrupp består i huvudsak av kvinnor och 50 procent av våra kunder är kvinnor.”

FRAMTIDSPLANERNA:

”Vill gärna föreläsa mer om ledarskap för skolor och företag. Göra något helt eget, men vad säger jag inte.”

SIN SVAGHET SOM LEDARE:

”Jag är för snabb och för kreativ. Alla hänger inte alltid med. Och jag vill att de ska förstå – men jag är redan långt borta och måste sakta in.”

DET HAN ÄR STOLT ÖVER:

”Barnen. Yrkesmässigt är det att vi lyckades ta oss igenom kriget med internationella aktörer. Vi var uträknade när andra gick i konkurs.”

NÄR HAN MÅR SOM BÄST:

”När jag ser ungar skratta, oavsett vems ungar det är. Och när vi kommer på ett bra jobbmässigt mål och det funkar.”

KUNDERNA:

”Jag älskar att sälja. Det är en svår konst och ibland får man bita sig i tungan för att inte skratta. Till exempel när en kund blev förskräckt av frysfunktionen på en tv. Hon trodde att Aktuellt stannade i hela Sverige om hon frös direktsändningen.”

PENGAR OCH KLASS:

”Vad menar du? Mamma och pappa hade inte ett korvöre, jag skulle tro att hon fortfarande har överblivna ketchuppåsar från McDonalds i kylen. Vi jobbar mycket, men pengar har i sig aldrig varit drivkraften.”

BOKEN ”SCHACKSPELAREN” (av Anna Wetterqvist och Andreas Utterström, 2013):

”Vi blev meddelade att det skrivits en bok, erbjöds att åka till förlaget, läsa och kommentera. Det kändes inte bra, så jag avböjde. Jag har läst den. Det är en dramatiserad skildring som bygger på förundersökningen och rättegångsprotokoll. Det finns massor mer att berätta. Den dagen, jag vet inte ens om den kommer, då jag vill berätta hela historien så gör jag det själv.”

FÖREBILDER FÖR FABIAN

PAPPA

”Han har varit min mentor. Jag är djupt imponerad av hur han aldrig ger upp. Han är extremt metodisk. Jag har aldrig revolterat mot honom, blir i stället mer och mer lik honom.”

IKEA

”Hur företaget metodiskt har hållit sin linje och lyckats globalt. Att hålla fast vid grundtanken men hela tiden utvecklas. Som Kamprad säger: ’Inget är omöjligt, bara olika svårt’.”

ZLATAN

”Om han inte är bäst i världen så ser han sig som bäst i världen. En förebild som alla svenskar borde vara stolta över. Om jag har träffat honom? Han har nog annat för sig än att träffa en radiohandlare från Göteborg.”

Marie Branner