Förkylningen var hjärtinfarkt

Hösten 2013 kände sig Merja Olsson hängig. Hon upplevde det som en förkylning som aldrig släppte och hon hade ont i bröstkorgen, ut mot axeln.

– En dag vaknade jag med en otrolig smärta i bröstet och ringde 1177. De rådde mig att åka till sjukhuset så jag åkte till akuten. Mitt EKG visade inga konstigheter, bara några små hack som läkaren förklarade var helt normala, berättar Merja.

Veckorna gick men smärtan gick inte över. När Merja blev helt färdig av att bädda sängen sökte hon vård igen, nu på sin vårdcentral. Diagnos: helt frisk.

– Jag tyckte verkligen det var konstigt, för jag som alltid tränat och motionerat blev plötsligt helt slut av att promenera 100 meter, berättar Merja.

Läkaren på vårdcentralen remitterade ändå Merja till arbets-EKG på Sahlgrenska, en undersökning där patientens hjärta undersöks under ansträngning. Men dit var väntetiden tre månader och så länge tänkte Merja inte vänta. På tv såg hon ett program om att intervallträning var ett bra sätt att få bättre kondition snabbt.

– Så jag bestämde mig för att börja intervallträna, säger Merja.

En januaridag gick hon till gymmet och började springa på löpband. En minut snabb löpning, en minut i lugnt tempo. Under en av de snabba minuterna small det till.

– Nu får mitt hjärta inget blod. Så tänkte jag. Jag har aldrig varit med om en så märklig känsla, och jag var samtidigt helt rationell. Nästa tanke var jag måste få stopp på bandet.

Men fingrarna löd inte. Någon säkerhetssele hade hon inte på sig.

– Jag får hoppa åt sidan, tänkte jag. Men då låste sig händerna fast vid handtagen. Någon bredvid såg alltihop och tryckte på stoppknappen.

Ambulans tillkallades och färden gick till Sahlgrenska. Där konstaterades hjärtinfarkt. Läkarna fick ballongvidga och sätta in stents i de förträngda blodkärlen, små nätrör som förhindrar att kärlen kollapsar igen.

Fysiskt mådde Merja bra ganska kort efter operationen, men psykiskt var det svårare att komma tillbaka. Hon var rädd för att sova och för att anstränga sig.

– I början var jag så arg för att ingen hade tagit mig på allvar. Ganska snart förstod jag att mina symptom med trötthet, ont i bröstet och axeln var helt solklara, och ändå hade ingen läkare reagerat, säger Merja.

Samtidigt kan hon förstå dem. En 59-åring som i övrigt är kärnfrisk, äter hälsosamt, motionerar regelbundet sedan tonåren och är hela släktens hurtbulle är inte den typiska hjärtinfarktspatienten.

– Visst är det så. Men hade jag varit man hade läkarna satt mig i en taxi till akuten efter första symptomen. Folk tror inte att kvinnor kan få hjärtinfarkt.

Efter hjärtinfarkten gick Merja Sahlgrenskas hjärtskola, där patienter får hjälp med att komma tillbaka till ett vanligt liv. Merja nämner kardiologen Per Albertsson som ett stort stöd.

– Han gick ut och sprang med oss patienter och lärde mig att våga lita på min kropp.

Hon säger att hon lärt sig mycket av det som inträffade. Faktum är att hon vid 60 års ålder har tvingats ompröva hela sin identitet.

– Tidigare såg jag mig själv som en stark, högpresterande, ambitiös kvinna som jobbade bäst med kniven mot strupen. Nu vill jag verkligen inte ha någon kniv mot strupen. Att prestera är inte lika viktigt längre – nu vill jag bara må bra.

Tidigare jobbade Merja som chef på ett stort företag. Nu har hon startat egen konsultverksamhet inom chefsutveckling – ett beslut som stämmer väl ihop med hennes nya ambition att ta det lugnare i livet. Självförtroendet som fick sig en törn efter hjärtinfarkten är på väg upp igen.

– Jag vill få tillbaka min tro på mig själv och att jag ska bli 100 år, som jag alltid sagt att jag ska bli.

Och så vill hon skicka med ett råd innan hon avslutar samtalet för att gå en golfrunda.

– Jag kände hela tiden att något var fel, trots att läkarna sa att jag var frisk. Du känner din kropp bäst, så stå på dig! Byt läkare om det behövs. Om något känns fel, så är det fel.

Maja Larsson

livsstil@gp.se