"Hos polisen kröp det emellertid fram att G. köpt den av ingen mer och ingen mindre än spritsmugglaren Ernst Bremer, som själva juldagsnatten gjorde en fransysk visit vid Hönö-Röd.
Redan före jul skrev G. till Bremers fru i Fredrikshamn och beställde sprit. På avtalad tid kom också Bremer i egen hög person med sin racer. Priset för åtta dunkar var 150 kronor. Sedan G. lyckats smuggla med sig dunkarna in till Göteborg i en av Jönsson lånad koffert gick den sistnämnde till ett ölkafé vid Skanstorget och träffade där av en händelse, om man får tro polisrapporten, agenten Stenkvist, som uppträdde som vällvillig köpare till fem dunkar. Priset hade då stigit en smula, ty det avtalades om 250 kr. för partiet. Innan polisen blandade sig i affärerna hade emellertid den siste säljaren icke lyckats få ut mer än 150 kr. "
(GP den 19 januari 1928.)
1920-talets spritrestriktioner i Sverige och Norge öppnade en enorm marknad för storsmugglare.
Östersjöns smugglarkung hette Algoth Niska.
På västkusten hette han Ernst Bremer.
Det finns en hejdlöst romaniserad skildring av hans liv - Bremer Spritsmugglarkungen skriven år 1929 av Per Ehnebom. Även om en del av historierna känns rätt otroliga (som när Bremer rymmer genom en lönndörr som öppnas genom att en statyett vrids ett halvt varv) klingar beskrivningen av smugglarlivets vardagsbestyr ganska trovärdigt.
Det är nattliga resor med norskbyggda motorsnipor, tioliterskannor med 96-procentig sprit som petas ner i en bagageluckan vid kaj i Majorna; det är "torpeder" - plåtburar som släpas under båten och kan dumpas om tullen närmar sig. Det är skenmanövrer och "lättare" - det vill säga Torslandabönder som lurar i dikena för att råna smugglare som smugit i land.
Det är sprit som göms i hundkojor och i Frälsningsarméns vagnar.
Kampen mellan å ena sidan smugglarna med Bremer i spetsen och å andra sidan tull och polis präglades av kapprustning. Båtarna blev större och snabbare. En oslagbar kulmen inträffade när Bremer köpte en bestyckad tysk torpedbåt och i 30 knop körde rakt in i Oslofjorden och levererade spriten utan att den norska tullen hann i kapp.
När GP-artikeln om den fransyska visiten publicerades var Bremer en legend och västkustens kanske mest jagade man. Han var efterlyst i Danmark, Sverige och Norge.
Hans högkvarter var ofta grundet Hertas flak ungefär 15 kilometer sydost om Skagen. Hans smugglarflytta omfattade tidvis 17 fartyg.
I ytterligare ett drygt halvår skulle han vara på fri fot. Han greps hösten 1928, avtjänade fängelsestraff i Sverige och Norge, kom sedan ut och drev sedan i många år Café Wembley i Göteborg.
Han blev 99 år gammal och hann således kommentera den långfilm som ännu friare än Ehneboms bok beskrev hans liv: Smugglarkungen med Loffe Carlsson i huvudrollen.
Ernst Bremer ogillade filmen.
I dagens bistrare brotts- och smugglarklimat framstår spritsmugglarkungen Bremer som en trivsam figur och återberättare av Bremers bravader framhåller gärna den känsla för fair play som präglade smugglarkungens kontakter med tull och polis. Det är nog osäkert om ordningsmakten uppfattade saken på samma sätt.
Men allmänheten förlåter ofta så kallade gentlemannabovar och verkar därtill hysa en grundmurad misstro mot tullare som beslagtar brännvin. Den charmerande Bremer omtalas följaktligen nästan som en folkhjälte - trots ett digert brottsregister och nattliga konfrontationer med tullen som måste ha kostat skattebetalarna väldiga summor.
Under några år på 1910-talet bodde Bremer i en villa i Kalvsund. Den blev år 2004 förklarad som byggnadsminne. Ett litet smugglarmuseum inreddes. Även officiellt tycks samhället ha förlåtit spritsmugglarkungen Bremer.
Göteborgs-Posten firade 2009 sitt 150-årsjubileum med en serie artiklar av GP:s Kristian Wedel.
Hans artikelserie är nu en del av GP+
