Jag stod utanför Lisebergshallen med Håkan Hellströms låtlista i handen som jag ryckt från scengolvet när bandet gått av. Svettig och glad. Kanske småsjungandes och studsig. Kommer inte riktigt ihåg. Men det som hände sen minns jag. Glasklart. Knivskarpt. Och för alltid. En kompis kom fram och sa att hon behövde berätta en grej. Sen skrek jag.
Det finns skrik som bara sprutar ur munnen, från någonstans inne i kroppen som man inte ens visste fanns. Det är skrik fylld av nattsvart rädsla, ett skrik som sprider lukt av chock och katastrof. Asfalten var kall mot min kind. Det var lerigt och jag hade kvar låtlistan i hopknycklad i handen. Jag visste att mitt liv aldrig skulle bli som förut igen.
Några dagar tidigare hade han suttit framför mig och berättat att han kände sig deprimerad. Sagt att han kanske hade planer på att avsluta sitt liv. Sa saker som jag trodde hjälpte. Men jag var 19 år och visste ingenting om självmordstankar, depression eller suicid.
Sedan dess har jag levt med vetskapen att det värsta kan hända. Att människor är sårbara och kan försvinna. För alltid.
Det är nutid, en vän sitter framför mig och berättar hur han mår. Allt han säger har jag hört förut. Det är som att lyssna på ett eko från 12 år tidigare. Jag är 31 år och den här gången vet jag. Tvekar inte. Drar i nödbromsen. Förvandlas till en livräddare.
Skräcken ligger hela tiden som ett lock i halsen och gör mig illamående. Men jag har ett uppdrag. Bygger skyddsnät runt honom med hjälp av vänner och sms. Lyssnar. Stöttar på vägen till professionell hjälp. Följer upp. Har koll. Ger inte upp. Läget är livshotande men det kommer bli bättre. Riskerar att uppfattas som tjatig, men det berör mig inte. Jag har ett enda uppdrag just då och det kan eventuellt krocka med att vara en skön och härlig kompis.
Självmord är inget mysterium. Det är den vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 år och den näst vanligaste dödsorsaken för kvinnor i samma ålder. Det är ett folkhälsoproblem. Det finns kunskap att ta del av, varningssignaler att vara vaksam på och hjälp att få.
Jag vill aldrig mer vara med om att inte veta vad jag ska göra därför har jag gått kurser i psykisk livräddning. Människor är sårbara och kan försvinna. Vi måste ta hand om varandra och ibland till och med vara varandras livräddare.
Något av det sista han sa till mig var ”Emmy, du vet, folk kommer alltid över en.” Sa till honom redan då att han hade fel. Idag 12 år senare är jag fullkomligt övertygad om att han hade fel. Jag saknar honom fortfarande. Döden är definitiv och gör ont på livstid.
Vill du ha något att prata med om självmord? Här finns tips om vart du kan vända dig. Här kan du få hjälp
