Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

sp790c8d.jpg

Dokument: Hallå där! med Birgitta Stenberg 2010

Birgitta Stenberg tycker att sommaren var jobbig och minns sin relation med Kung Farouk av Egypten.

Vad ska du göra i helgen?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Jag ska skriva två artiklar.

Om vad?

– Jag vill inte tala om det, för det öppnar fel dörr in i hjärnan. Vi har två språk, det talade och det skrivna. Det lärde jag mig när jag jobbade på UD och hade hand om ryska radion, dit kom stora svenska författare och pratade om hur bra det var i Sovjetunionen och så. När de pratade kunde man inte tro att de var författare. Ivar Lo-Johansson uttryckte det bra en gång – "att prata om det man ska skriva är som att använda en kamera och släppa in ljus i den".

Vad gjorde du på UD?

– Jag jobbade på pressbyrån där, på radioavlyssningen. På kvällarna spelade jag på en engelskspråkig teater och skrev en hel del, så det var hemskt roligt. Nästan som nu faktiskt.

Vad jobbar du på just nu, förutom de två artiklarna?

– Jag ska skriva på en ny bok.

Kan du säga någonting alls om den?

– Nej.

Hur har sommaren på Åstol varit?

– Jobbig, jobbig, jobbig. Jag är arg på kommunen som inte sköter sophämtningen, de vill bli av med oss fastboende och göra så att alla husen på ön ägs av rika sommargäster. De är visserligen trevliga, men de är där så kort tid. I dag har jag fem hus runtomkring mig som ägs av sommarfolket. Det är en katastrof att vi blir färre fastboende, det kan leda till att affären inte kan vara kvar. Skolan är redan stängd, så i så fall dör ön.

Hur länge har du bott där?

– Sedan 1965. Då var vi nästan 600 fastboende, i dag är vi 200. Det här gäller ju hela kusten uppåt, det är samma sak i Strömstad med norrmännen. När jag flyttade till Åstol var det ett levande samhälle med fiskare, i dag tar industrifiskare all fisken. Vi har bara en fiskare kvar på ön.

Om du fick införa en ny lag i Sverige, vad skulle det vara?

– Eftersom alla lagar redan finns skulle jag nog göra om en av dem. I Sverige jobbar man för att narkotikafritt samhälle, men det är ett vansinnigt svårt mål. Det går inte. Jag var ju själv narkoman en tid och skulle vilja att narkomaner fick det bättre. Det skulle vara lägre straff för innehav och gratis sprutor. Det går ändå inte att stoppa. Jag tycker också att man borde sälja hasch på Systemet och apoteket.

Ser du inga faror med det?

– Jo, det är klart, men det finns ju faror med alkohol också. Var tredje vecka slås en kvinna ihjäl av sin man eller sambo. Det talas ju om att lätta på reglerna kring hasch i Kalifornien, och i Holland är det redan uppluckrat. Jag tycker att Sverige borde gå samma väg. Det är absurt att tro att vi kan ha ett narkotikafritt samhälle, folk har alltid använt narkotika. Från flugsvamp, som vikingarna använde, och framåt.

Använder du fortfarande narkotika själv?

– Nej, nej. Jag vill bara kämpa för förhållandena för dem som håller på. De borde få bättre vård – i dag kan de få vänta tre månader på att få komma till en avvänjningsklinik, och sedan kastas de ut därifrån trots att de säger att de inte vågar sig ut, för då kanske de börjar igen. Då får de höra att de redan har fått sina dagar på kliniken.

Vilket är det mest allvarliga brott du har begått?

– 1951 smugglade jag in en schäferhund från Frankrike. Jag hade haft den där och ville ta med den till Sverige, men hade inte råd med karantän. Det skulle jag inte göra om, man ska ju egentligen ha dem i karantän. Men hon var frisk, som tur var.

– Jag har också förvarat narkotika för några hundra tusen spänn i min lägenhet, det hade jag väl kunnat få åtta år för eller så.

Skulle du sälja det?

– Nej, jag bara förvarade det åt någon. Men det skulle jag inte heller göra om.

Vem är din bästa vän?

– Märta Tikkanen. Vi är gamla, gamla vänner, vi träffades på en kurs i dramatik på Dramatiska institutet.

Vad fastnade du för hos henne?

– Hennes skalle förstås, hon har ett underbart huvud. Men det är mycket annat också, hon är en praktfull människa.

Du har ju ofta pratat om dina förhållanden, med både män och kvinnor. Träffar du någon nu?

– Ja, jag har någon nu.

Vem är det?

– En person.

Bor ni ihop?

– Ja, det gör vi. Men inte på riktigt, hon är inte skriven hos mig.

Du har också pratat om ditt förhållande med kung Farouk av Egypten. Var träffades ni?

– På Capri. En väninna till mig kände en sångerska som hade ett hus där, och vi var där. Jag tyckte att det var tråkigt och hade en baddräkt under kläderna, så jag gick till bassängen och hoppade i. Men på kanten satt kung Farouk, och jag skyndade mig upp och bad om ursäkt ifall han hade tänkt hoppa i.

– Flera år senare möttes vi i Rom, han hade kontaktat någon på amerikanska ambassaden och sagt att han ville träffa mig. Så blev det, och vi var tillsammans en tid.

Vad minns du bäst från er relation?

– Hans vänlighet. Han var väldigt vänlig, men var förfärligt illa beskriven i pressen – på samma sätt som Anita Ekberg blev när hon lämnade Sverige. Det var rena spottkoppen, vilket sårade honom väldigt.

Du har ju haft ett väldigt varierat och innehållsrikt liv...

– Har fortfarande.

Ja. Vilken har varit eller är den bästa tiden?

– Det är nu. Man blir så förnuftig med åren. Vad är jag nu, 78? Det är en ålder att rekommendera.

Vilken var den sämsta tiden då?

– Det var när jag fick ta hand om en man som kom ut från Säters fasta paviljong (ett mentalsjukhus, reds anm). Han var riktigt sjuk och det var ingen bra tid. Det kan du läsa mer om i min bok Eldar och is.

Vilken historisk person skulle du helst träffa?

– Greta Garbo.

Vad skulle du göra med henne?

– Jag skulle göra allt möjligt, om jag fick.

Vem är din favoritförfattare?

– Det är så väldigt många, och det skiftar från vecka till vecka. Men om jag vill bli tröstad läser jag P.G. Woodhouse. Om man är däven blir man glad av honom. Jag är med i Woodhouse-sällskapet, och vi har föreslagit för Nobelkommittén att han får priset postumt. Men det är väl tre saker som inte gör honom lämplig – ett, han är rolig, vilket inte är bra. Två, han är känd, helst ska man ju sitta i en grotta någonstans tills någon från Nobelkommittén hittar en. Tre, han säljer mycket, vilket ju inte heller är bra.

– Man borde ju ge Strindberg Nobelpriset också, såklart. Jag avslutade faktiskt en dikt i min första diktsamling om Strindberg: "Och du var lite för fin, för Akademien".

Vilken författare är överskattad, då?

– Jag fick ett stycke av en Läckberg-bok uppläst för mig för en tid sedan, och där skrev hon att flugorna smackade, eller smaskade, på ett lik. Men flugor kan ju inte bita, inte med det där röret de har. De har ju en snabel. Det tyckte jag var dåligt.

Birgitta Stenberg.jpg

Född: 1932. Uppvuxen i Visby.

Bor: ön Åstol, söder om Tjörn.

Gör: är författare. Har bland annat skrivit romanen Apelsinmannen och den självbiografiska Kärlek i Europa.

Kuriosa: sägs ha uppfunnits ordet "knark" ihop med poeten Paul Andersson.

Bokrecensioner: Birgitta Stenberg
Mest läst