De skaffade barn via surrogatarrangemang utomlands

Karin står på en klinik i Bombay, Indien. Hon skakar och gråter av lycka. I famnen har hon sitt nyfödda barn, en bebis på drygt tre kilo. Hennes man är barnets biologiska pappa, men under graviditeten bars barnet av en annan kvinna. Äggen är donerade från ytterligare en kvinna. På grund av ett medfött fel i livmodern kunde Karin inte få barn på naturligt sätt.

Efter åtta års försök med äggdonationer och misslyckade ivf-behandlingar hade hon och hennes man hunnit bli för gamla för adoption. De såg därför surrogatmödraskap som enda utvägen.

– Vi tänkte igenom det många, många gånger innan vi bestämde oss för att ta hjälp av en surrogatmamma, berättar Karin när vi ses på ett kafé i centrala Göteborg.

En tid har gått sedan dagen då hon och hennes man för första gången fick träffa sitt barn i Indien. Nu bor familjen i Göteborg och barnet går på förskola.

Karin heter egentligen något annat. Tidigare när hon har pratat om surrgatmödraskap har hon fått otrevliga kommentarer.

– För mitt barns skull vill jag hålla på vår integritet. Nättroll finns överallt och vi har mött mycket hat. Det här är en väldigt laddad fråga. Många är rädda för att de inte vet vad det innebär. Jag har också sett program på tv om så kallade barnfabriker som har gjort mig jätterädd, men stället vi var på var något helt annat, säger hon.

Mamma till två döttrar

Anna Kullendorff från Lidköping är ytterligare en av alla svenskar som har fått barn via surrogatarrangemang utomlands. Av medicinska skäl kunde hon inte få barn på naturligt sätt, men efter ett surrogatarrangemang med hjälp av ivf-behandling i Indien och ett liknande arrangemang i Ukraina är hon i dag mamma till två döttrar på fyra år respektive två månader.

– Jag har vetat sedan jag var liten att jag kunde få problem med att få barn. Vi har även gått igenom hela adoptionsprocessen men det är inte enkelt i Sverige.

Hon berättar att anhöriga har stöttat familjen genom hela processen.

– Vår familj och våra vänner vet att vi hade kämpat i flera år för att få barn, så de är väldigt glada för vår skull. Våra barn var väldigt efterlängtade, säger hon.

Innan Karin i Göteborg beslutade sig för att ta hjälp av en surrogatmamma ägnade hon och maken tre och ett halvt år åt att leta efter en lämplig klinik. Efter flera kontakter runtom i världen hittade de till slut en i Bombay.

– Det var ett väldigt fint sjukhus. Surrogatmödrarna fick bra vård, även efter förlossningen, och alla erbjöds samtalsterapi i två år efteråt. Läkarna kändes empatiska och genuint ärliga.

Fick själv välja

När kontakten var etablerad reste Karin och hennes man till Indien. Där fick de träffa den blivande surrogatmamman tillsammans med en advokat för att alla parter skulle intyga att de var med på arrangemanget.

– Innan vi sågs hade hon fått se bilder på oss och hur vi bor. Hon fick välja om hon ville vara surrogatmamma åt oss.

I samband med arrangemanget fick surrogatmamman en ekonomisk ersättning, men hur stor den var vet inte Karin.

– Mitt intryck var att hon inte gjorde det för pengarna. Hon såg ut att ha det ekonomiskt gott ställt och verkade väldigt självständig och medveten om vad hon gjorde.

Kvinnan hade egna barn och hade varit surrogatmamma tidigare, berättar Karin.

– Det kändes inte som att hon på något sätt blev tvingad att göra det. Hon sa att hon gjorde det för att hon kände en glädje över att kunna hjälpa någon annan. Det kändes genuint när hon sade det, mitt intryck är att indier är hjälpsamma, de tror på karma.

Den första provrörsbefruktningen misslyckades. Den andra också. Men den tredje och sista insättningen av embryo ledde till en graviditet och de kommande nio månaderna följde Karin och hennes man utvecklingen med spänning hemma i Sverige.

– Hon hade lite komplikationer och hamnade på sjukhus vid ett tillfälle men annars mådde hon bra och kunde bo hemma med sin familj fram tills två veckor innan kejsarsnittet som hon valde att förlösas med.

På plats vid förlossningen

Strax innan barnet skulle födas åkte Karin och hennes man tillbaka till Indien. Under förlossningen väntade de i korridoren utanför.

– Jag har aldrig skakat och gråtit så mycket i mitt liv, jag var så rädd. Min första fråga när de kom ut var "Mår hon bra?" Det gjorde hon, och barnet också. Det går inte att beskriva lyckan jag kände när jag fick mitt barn i min famn. Jag grät och skrattade på samma gång och första kvällen kunde vi inte släppa vårt lilla mirakel med blicken. Det var overkligt, säger Karin.

Anna Kullendorff är ledamot i föreningen för surrogatmödraskap, som arbetar för att det ska vara tillåtet med altruistiskt surrogatmödraskap, alltså av frivillighet utan ekonomisk ersättning, i Sverige.

– I Sverige är det tillåtet att donera sin livmoder, men inte att låna ut den. Jag känner att om jag hade haft en fungerande livmoder hade det varit ett större beslut att donera den än att låna ut den. Den som donerar den kan aldrig skaffa egna barn efteråt. Jag förstår inte diskussionen om rätten till sin egen kropp. Om man har rätt att donera organ tror jag man är kapabel att fatta beslutet att vara surrogat.

Finns det inte en risk att surrogatmödrar blir utnyttjade och far illa?

– Vi är medvetna om att det finns ställen som inte är etiskt korrekta, men vi i föreningen informerar så att föräldrar verkligen väljer en etiskt okej klinik där surrogaten garanteras den bästa vården.

Föreningen arbetar även för att svenska lagar gällande surrogatmödraskap ska ses över.

– I Sverige är det inte reglerat och tillåtet, därför åker folk utomlands. Så länge det inte blir någon förändring i Sverige kommer människor att fortsätta med det. För barnets bästa borde man hitta riktlinjer för hur sjukvården, Skatteverket och andra myndigheter ska hantera situationen.

Otydlighet kring reglerna

Hon menar att det i dag finns en otydlighet i Sverige kring reglerna för barn som har blivit till genom surrogatarrangemang utomlands.

– Avtal gjorda utomlands är inte giltiga i Sverige. Även om landet där barnet har fötts anser att barnet har juridiska föräldrar anses barnet inte ha det i Sverige förrän vårdnaden är fastslagen i tingsrätten.

För Anna Kullendorffs första barn tog det sju månader innan hela närståendeprocessen var klar. För yngsta barnet pågår processen fortfarande. Hon menar att det är ett stort problem att det tar så lång tid.

– Innan barnet har medborgarskap och vårdnadshavare i Sverige är det statslöst, rättslöst och föräldralöst. Det blir en rättsosäker situation för alla parter. Vad händer till exempel om föräldrarna skulle omkomma innan närståendeadoptionen gått igenom? Vi skrev ett testamente.

Hur ser ni i föreningen på kommersiellt surrogatmödraskap?

– Vi har inte tagit ställning för det, men många av våra medlemmar, bland annat jag själv, har fått barn genom kommersiellt arrangemang då det tyvärr inte funnits någon annan möjlighet.

"Stor rättsosäkerhet"

2016 presenterades en statlig utredning som fastslog att surrogatmödraskap inte ska vara tillåtet i Sverige. Anna Kullendorff är besviken på utredarna då de aldrig utredde situationen för de barn som har tillkommit genom surrogatmödraskap utomlands.

– Så länge det finns de som längtar efter barn så kommer det fortsätta födas barn med hjälp av surrogat. De barn som i dagsläget föds på detta sätt utsätts för en stor rättsosäkerhet då de riskerar att ställas utan vårdnadshavare under lång tid. Vi i föreningen hade gärna sett att utredningen kommit med ett förslag på hur dessa barn ska hanteras.

Karin i Göteborg håller med om att reglerna kring surrogatmödraskap i Sverige borde ses över. Hon önskar att altruistiskt surrogatmödraskap var tillåtet här. Hon skulle då vilja se att det utfördes på certifierade kliniker där de kunde säkerställas att arrangemanget inte gjordes under tvång.

– Det finns många som skulle kunna göra det som en mänsklig gärning. Vi har till exempel en väninna som har sagt att hon med glädje hade burit vårt barn om det varit tillåtet. Jag hade själv varit surrogatmamma eller äggdonator om jag haft bättre förutsättningar. Men självklart är det inte alla som vill det och det respekterar jag.

"Aldrig någon tvekan"

Hur mycket hela processen med att skaffa barn i Indien kostade för Karin och hennes man vet hon inte, men hon uppskattar att det rör sig om en trekvarts miljon. För att få råd har de tagit stora lån.

– Många tror att man skaffar barn via surrogatmamma av bekvämlighetsskäl men det är inte bekvämt för fem öre. Det här är absolut sista utvägen. Jag skulle offra väldigt mycket för att gå igenom en graviditet och känna liv växa i min egen mage. Nu låg det i någon annans händer och jag var orolig över att surrogatmamman skulle välja att dra sig ur. Hon hade rätt att göra abort eller behålla barnet, men från hennes håll var det aldrig någon tvekan.

I framtiden hoppas Karin på en mer öppen debatt om surrogatmödraskap.

– Jag brinner för att sättet mitt barn blev till på ska bli godkänt och att folk ska förstå oss ofrivilligt barnlösa. För oss fanns det ingen annan utväg än att använda oss av en surrogatmamma.

I dag har Karin inte någon kontakt med surrogatmamman, men planen är att återvända till Indien när hennes barn är äldre.

– Jag hoppas att vi kommer kunna söka upp henne om mitt barn vill det. Jag hade också gärna velat träffa äggdonatorn och se vem mitt barn brås på. Men det blir svårare, kliniken hade inte längre någon kontakt med henne. Allt jag har är ett foto.

Elina Bratt Lejring

elina.bratt.lejring@stampen.com