- Vi har ett gemensamt. Alla som finns här i dag har en anhörig eller vän som mötte döden i en massgrav. Här finns ingen som inte drabbades, sade Nadia Gorabi som var 16 år när hon kom till Sverige.
I går, 18 år senare, öppnade hon minnesceremonin i Folkets hus i Hammarkullen som var fyllt till bristningsgränsen. I Göteborg finns cirka 10 000 irakier och hela Västsverige kanske 20 000 om man räknar in gömda irakier, sade Salam Ali.
Mångfaldens manifestation
Den stora gruppen irakier, som flydde hit undan Saddam-regimen, utgör en brokig samling när det gäller etnisk, kulturell och religiös tillhörighet. Ett bevis på mångfalden är att inte mindre än 29 olika föreningar deltog i gårdagens manifestation som inleddes med arabisk sorgemusik. Kraftfull och samlande.
Nadia Gorabi erinrade om människor som de kände som begravdes levande. Och om alla som först såg sina barn begravas levande för att sedan själva gå en säker död till mötes.
- Med sådana minnen, sade hon, blir det självklart att alltid kämpa för rätten att uttrycka sin åsikt och rätten till en värdig död.
I en paus i den tre timmar långa ceremonin berättade Nadia Gorabi om hur hennes morbror fördes bort från sina fem barn och hustru.
- Alla vi i familjen trodde att han hade hamnat i fängelse och skulle bli befriad och återkomma. Men han kom aldrig och så har det varit för alla som sitter här. De har väntat förgäves, sade hon och pekade ut mot den stora skaran mörkklädda kvinnor och män.
Livet går vidare
Ändå gick livet vidare här i Sverige, konstaterade hon. Det måste det ju göra. Nya generationer har fötts.
Men en dag som den i går vällde minnena upp igen. Poesi och teater, specialskriven av irakier i exil, gick rakt in i hjärtat.
När Anwar al-Bajati och Sara Ibrahim stormade in på scenen som olycksbådande svarta fåglar och ropade ut en mors sorg var det många kvinnor som drogs med och grät.
I salen fanns den som de sjöng om. Hon som efter att ha fött sju döttrar födde en son som försvann.
