Det är dags för förmiddagsfika på Kobbegårdens dagcenter som är en daglig samlingsplats för personer med olika grader av demens. Personalen hjälps åt att tända några ljus och plocka fram kaffekoppar och fikabröd. I en soffa några meter bort ligger en av medarbetarna och snarkar. Det är inget konstigt med det, för just den här medarbetaren, franska bulldoggen Sophie, får ändå inte vara med framme vid bordet när ska fikas.
Sophies matte, Yvonne Ericsson, är äldresamordnare på Kobbegården och tillsammans bildar de Göteborgs Stads första certifierade vårdhundsteam. Yvonne har gått en ettårig utbildning i skånska Brösarp och utexaminerades tidigare i höst. Sophie har på kort tid blivit ett omtyckt inslag i den dagliga verksamheten på Kobbegården.
– Vad Sophie tillför är lite olika för olika personer men hon sprider glädje och hjälper till att aktivera våra besökare. Samtidigt kan hon också vara lugnande och skapa trygghet för de som kanske känner sig oroliga. För den stora gruppen är det också ett gemensamt samtalsämne. Hon är alltid det första de frågar efter när de kommer hit, de frågar inte efter mig utan om hunden är här, säger Yvonne och skrattar.
När det är tomt på faten och fikapausen lider mot sitt slut vaknar Sophie till. Långsamt och självsäkert kliver hon ner från soffan och går en runda under bordet för att se om det möjligtvis har tappats några smulor. Många sträcker ner sin hand och det kelas en stund hos de flesta kring bordet.
– Till skillnad mot en ledarhund eller en polishund, som ska ty sig till en, så ska en vårdhund kunna bli klappad och ta emot godis av alla. Även om någon har ett lite avvikande beteende ska det funka, hon ska inte välja bort någon. Det är jätteviktigt, för om inte det funkar då kan hon inte vara vårdhund längre.
Yvonne har alltid gillat djur. När hon var yngre provade hon det mesta. Katt, marsvin, hamster, kanin, vandrande pinnar och akvarium. Ofta släpade hon hem olika föräldralösa fågelungar och ibland även fladdermöss. Så fort hon kunde skaffade hon också en egen hund.
Sophie är hennes första franska bulldog, tidigare har det varit Cavalier king charles spaniel och boxrar. Under årens lopp har hon hållit på med olika hundaktiviteter och gått kurser. Hon har även tränat och tävlat lite på skoj men framförallt är det kompislivet med andra hundintresserade som lockat.
På Svenska Mässan för några år sedan hörde hon talas om en vårdhundsutbildning. Eftersom hon jobbat mycket inom olika grenar i vården tänkte hon att det vore perfekt om hon kunde kombinera det med sitt stora fritidsintresse. Men vid den tiden hade hon en gammal hund som inte dög till att vara vårdhund så de tankarna föll i glömska.
– Men när den här lilla damen kom in i bilden blev jag påmind om att jag skulle vilja göra det här. Jag visste på ett ungefär vad det gick ut på men ringde och frågade vad som krävdes av hunden. Då de beskrev det insåg jag att jag har ju en sådan hund. En fransk bulldog är inte en jättevanlig ras i de här sammanhangen, de är oftast mer en soffprydnad, men vi testade och det gick jättebra.
Det man mest tittar efter när man ska bedöma förutsättningarna är att hunden är orädd och social. Den ska hälsa men inte bli för mycket.
Det finns gott om studier som visar på hur hundars positiva inverkan inom vården. En del av vårdhundsteamets uppgifter är att visa upp sig på andra avdelningar. De allra flesta de möter gillar Sophie men Yvonne är också mån om att framhålla att ingen ska behöva träffa en hund om man inte vill. Hänsyn är ett ledord.
Yvonne Ericsson
Ålder: 46 år
Yrke: Äldresamordnare
Bor: Hus i Askim
Familj: Sambo och barnen Gustav 10 år, Julia 13 år och Axel 16 år
Intressen: Djur, natur och trädgård. Lantstället i Värmland
