Joel Alme | Flyktligan
Joel Alme | Flyktligan

Joel Alme | Flyktligan

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Blåset, stråkarna och det rastlösa drivet. De stora känslorna. Soulen. Allt är sig likt på Joel Almes fjärde album. Samtidigt är allt nytt och annorlunda. Joel Alme sjunger nämligen på svenska.

Varför gör han det, säger säkert en del? Äntligen gör han det, säger jag – och säkert de tusentals Blåvittfans som vecka efter vecka sjunger sig varma till Joel Almes optimala inmarschlåt Snart skiner Poseidon.

Jag tycker i och för sig om Joel Alme på engelska, gillar det lite skeva sätt som han i sina egna låtar närmar sig den amerikanska sångboken. Men givetvis blir det något annorlunda på svenska. Något vackrare och större, och samtidigt något mer intimt, något allvarligare. För avståndet krymper, i alla fall om artisten har något på hjärtat, och det har Joel Alme. Nu mer än någonsin.

ANNONS

Han sjunger om sin såriga uppväxt i Majorna och ett liv kantat av sprit och skam, av droger och för tidiga dödsfall. Men Joel Alme gör det utan bitterhet, mer som ett konstaterande, och han gör det stillsamt och med eftertanke (Dig äger ingen) och med pumpande driv (Innan staden vaknar).

Joel Alme har brutit mönstret och landat på fötterna men så här var det att växa upp i hans familj – och det var kanske inte rätt men det var okej, för att låna av Whitney Houston.

ANNONS