I januari ska Socialdemokraterna utse Anneli Hulthéns efterträdare. Ann-Sofie Hermansson, 51, är en av favoriterna. Det visade GP:s genomgång nyligen när vi ringde till ett 20-tal S-distrikt. Men när de första trevarna kom var det inte helt självklart för henne att säga ja till att kandidera.
- Jag borde väl säga att jag sa "jag vill jättegärna". Men så var det inte, säger Ann-Sofi Hermansson.
- Det är klart att man jämför sig. Jag är inte Anneli Hulthén. Jag är inte Göran Johansson. Men samtidigt insåg jag att jag skulle jag ångra mig om jag sa nej.
Konsten hänger tätt på väggen bakom henne i IF Metalls sammanträdesrum på Järntorget. Ann-Sofie Hermansson jobbar för Socialdemokraterna i Europaparlamentet i Bryssel, men är stationerad i Göteborg och inhyst i ett rum hos Metall. På sätt och vis sammanfattar det ganska väl hennes bakgrund: hon kom in i politiken via fackligt arbete och har ofta jobbat tätt ihop med toppnamnen, men aldrig varit där uppe själv.
Det är också en reaktion hon själv mött nu när hon bestämt sig för att kandidera.
- En del kompisar har sagt "Ja just det, du. Men du har väl inte varit en sån person tidigare?"
Ann-Sofie Hermansson växte upp på Tjörn och flyttade till Göteborg 1985 för att börja som truckförare på Volvo i Torslanda. Hon började engagera sig fackligt, kanske mest för att någon såg henne och ville ha henne med.
- Det är så vår rörelse är när den är bäst.
På fabriken blev hon engagerad i ett projekt som gick ut på att medarbetarna skulle bygga hela bilar tillsammans i arbetslag – i stället för att alla gjorde sin separata del, som att köra truck. De två åren hon var en del av projektet "ny montering" har påverkat henne mer än nästan allt annat.
- Den känslan att man gemensamt med arbetskamrater rätar på ryggen och blir större än man trodde att man var, det har präglat mig. När man ser vad människor är kapabla till kan man inte gå ur det sedan.
För hennes egen del innebar det att hon inte klarade att gå tillbaka och köra truck när projektet lades ned. Istället sökte hon in till en grundkurs i sociologi.
- Det blev en våldsam kulturkrock från skiftjobbet i Torslanda. Men jag hängde i och läste in en fil kand. Jag hade aldrig gjort det utan de erfarenheterna.
Lärdomen? Att vi äger vårt eget öde. Att vi kan mycket mer än vi tror.
- När rörelsen var ung kunde vi – med betydligt sämre förutsättningar – övertyga människor om vår grej. Det är klart att vi äger vårt öde i dag. Vi har fortfarande i bästa dagarna framför oss.
Hon säger att det är mycket bra som är på gång i Göteborg, det finns mycket att vara stolt över. Men det finns utmaningar. Den största: att det är en ojämlik stad.
- Det är inte bara gjort i en handvändning att ändra, och jag har inga nya lösningar. Men om man ska ha en socialdemokratisk vision, så är det att bygga en jämlik stad.
Hon säger att det kommunen ska göra är att verka kompensatoriskt, stötta svaga stadsdelar. Men kommunen kan inte göra allt. Inte minst de senaste månaderna har hon blivit övertygad om civilsamhällets kraft, och att rörelsen inte alltid befinner sig i mitten.
- Världen brinner och då sitter vi och har ett vanligt möte med en dagordning, säger hon.
Hon pratar länge om hur hon skulle vilja samla göteborgarnas kraft, engagemang, passion – men också oro, och göra något vettigt av det. Att hon skulle vilja se ett större mod från dem som jobbar i stadens verksamheter.
- Vi kommer att behöva alla krafter: politiker, tjänstemän och civilsamhället.
FAKTA: Tre viktiga frågor
Välfärden
"Vi behöver höja kvalitén i förskola, skola och äldreomsorg. Jag tror att mycket av lösningarna på hur det ska göras finns hos personalen, de som jobbar längst ut i linjen."
Tryggheten
"Vi måste kraftsamla för att pressa tillbaka den organiserade brottsligheten. Dels handlar det om att det finns för mycket vapen, och jag vet att det är en fråga vi inte äger själva. Men det handlar också om att fånga upp riskungdomar tidigt."
Bostadsbyggande
"Det är inte dumt att förtäta som vi jobbar mycket med nu, men frågan är om det räcker."
