Att uppge vem man ska rösta på i en telefonundersökning är en sak, att lägga sin valsedel i en urna på valdagen någonting annat. Och en enskild mätning är inte mer än en enskild mätning – bortsett från praktiska saker som att valrörelsen ännu inte är igång och att partierna ännu inte visat sina kort, så finns det felmarginaler och annat att ta hänsyn till.
Med allt detta sagt: att bara 15,4 procent uppger att de skulle rösta på Socialdemokraterna är en bomb.
Och att 13,9 procent säger att de stödjer Demokraterna är så sensationellt att Sifo på eget initiativ dubbelkontrollerade resultatet.
Ändå är det svårt att bli helt förvånad.
LÄS MER:Katastrofsiffror för S i Göteborg
Wannholt – en svensk Macron?
I Jan Schermans sevärda SVT-serie "Länge leve demokratin" resonerar EQT-chefen Thomas von Koch om den misstro mot politiker i allmänhet som finns och det missnöje väljare både till höger och vänster ofta ger uttryck för. Hans slutsats blir att en ny politisk kraft – en motsvarighet till Emmanuel Macron – skulle ha stora möjligheter att vinna framgång i Sverige.
Utan jämförelser i övrigt med Frankrikes president, så är det precis det här läget som Martin Wannholt och Demokraterna har identifierat och utnyttjar: ett generellt missnöje som sträcker ut sig längs med hela den gamla höger-vänsterskalan.
I Göteborg slår det hårdast mot Socialdemokraterna och det finns några enkla skäl till det. Här är partiet sedan decennier lika med makten.
En rapport från SOM-institutet 2017 visar att svenska väljare litar mindre på sina lokala politiker än på rikspolitiker. Det är, i internationell jämförelse, ovanligt.
Enligt SOM har det sett ut på det här viset sedan 2010 och forskaren Gissur Ó Erlingsson lägger själv in en brasklapp: den undersökta gruppen är väljare i Västra Götalands län och det är inte omöjligt att väljarna här misstror sina politiker mer än andra, som en följd av det som kallats muthärvan i Göteborg.
LÄS MER:Då: Socialdemokratins flaggskepp - nu: opinionskris
Regler har skärpts, ändå har inget hänt
Och trots att åren gått och regler skärpts, rutiner och handlingsprogram tagits fram – så är det som om ingenting har hänt. Ja, jag tänker till exempel på GP:s avslöjanden om hur S-politiker lagat bilen på kommunens verkstad och skrivit tveksamma arbetsgivarintyg till varandra.
Samt, inte minst, stadsrevisionens granskning av nämnden för intraservice.
Även om man kan sympatisera med kommunstyrelsens ordförandes hållning att den ansvarige ska sitta kvar och städa upp, så är det troligt att viljan att ge Tord Karlsson – som inte bara deltagit utan också fattat beslut om en av de mest ifrågasatta resorna – en ny chans skickade signalen att S-politiker kan komma undan med vad som helst. Att de står över reglerna.
Dessutom finns det ju en del konkreta och påtagliga brister att peka på: köerna till såväl äldreboende som förskolan har växt, resultaten i skolorna skiljer sig enormt över staden och bostadsbristen är så akut att den till och med är ett hinder för företag som behöver rekrytera folk med spetskompetens utifrån.
LÄS MER:S om katastrofresultatet: "Jag har goda förhoppningar"
Ett alternativ för Västlänksmotståndare
Till allt detta kommer Västlänken. Det finns gott om väljare som är emot tågtunneln, men som tidigare inte sett något av de partier som är emot som ett realistiskt alternativ. Med Demokraterna kan det ha förändrats.
Nya lokala partier har större möjlighet att nå framgång om de har en etablerad politiker i ledningen. Det har Demokraterna. Och sedan Jahja Zeqiraj och Henrik Munck anslutit sig är det inte längre givet att det handlar om ett borgerligt parti.
Nu kan Demokraterna istället odla bilden av det sunda förnuftets röst och samla upp ett missnöje som brett ut sig från höger till vänster.
Om detta håller fram till valdagen vet vi förstås inte. Än vet vi ganska lite om hur Demokraterna tänker få ordning på staden. Men förr eller senare måste formuleringar som "att möta medborgarna i öppen dialog" och "lyssna på professionen" omsättas i praktisk politik.
Men professionen är sällan helt ense. Och Medborgarna tycker inte alltid samma sak.
Men just nu kan man i alla fall vara säker på en sak: många göteborgare vill ha en förändring.
