När jag pratade med oppositionsledaren Jonas Ransgård (M) om att hans tidigare partikamrat Martin Wannholt startat ett nytt parti sa Ransgård, i vad jag uppfattade som ett försök att avdramatisera det hela: "om man inte hittar sitt alternativ bland de befintliga partierna kan man starta ett nytt".
Och så är det ju. Inget konstigt i det. Det som möjligen kan vara ett bekymmer för Jonas Ransgård – och andra i de befintliga partierna – är att samma regel gäller även för väljarna: om de inte hittar sitt alternativ bland de traditionella partierna kan de ju rösta på ett nytt.
Och det har de gjort i Göteborg, i allt högre utsträckning. Det borde stämma till eftertanke. För även om varken Vägvalet eller Martin Wannholts nya parti vill kalla sig missnöjesparti är det ofta väljarnas missnöje med de etablerade partierna som driver dem till andra alternativ.
Mandatperioderna runt millennieskiftet satt sex partier i kommunfullmäktige i Göteborg.
Efter valet 2006 växte skaran till åtta. Sedan det senaste valet är antalet partier uppe i nio.
Med en ny ledning i Göteborg och en mycket gott opinionsläge nationellt gör Centern en satsning på att komma tillbaka till fullmäktige 2018. Och med tanke på hur många personröster Martin Wannholt fick i valet 2014 vore det ingen skräll om hans nystartade parti Demokraterna i Göteborg också tar sig in.
Elva partier som delar på 81 platser alltså, såvida inget parti åker ut.
Nu finns det ju i och för sig en del som talar för att det kan bli så. Framför allt är det tre partier som kan hänga löst.
• Vägvalet står inför ett ödesval. I samband med valet av Claes Westberg som ny partiledare flaggade partiet för att man kommer att bredda sin politik. Vägvalet föddes ur missnöjet med trängselskatten och nu när stolparna på plats sedan länge gör man alltså bedömningen att den frågan inte längre räcker. Om man lyckas övertyga väljarna att man har den bästa politiken i andra frågor återstår att se.
• Kristdemokraterna är det alliansparti som är största anledning att känna oro över Martin Wannholts besked att starta eget – av det enkla skäl att partiet inte har några marginaler. Redan vid förra valet var partiet farligt nära gränsen och inget tyder på att väljarstödet ökat sedan dess. Ett par tusen tappade röster räcker för att KD ska åka ut.
• Feministiskt initiativ tog sig in med knapp marginal. Partiet konkurrerar knappast om samma väljare som Demokraterna, och behöver inte oroa sig av det skälet. Om partiet får förnyat förtroende beror snarare på hur väljarna värderar Fi:s första tid i fullmäktige.
Att gamla partier krymper och att nya kliver fram är ett naturligt inslag i en demokrati. Det kan ändå vara värt att fundera på varför vi hamnat där vi är – och det enkla svaret är: det är de etablerade partiernas oförmåga att fånga upp sådant som engagerar och upprör väljarna som skapat utrymmet för nya partier.
Det har handlat om hur trängselskatten infördes, om Västlänken, invandring och feminism. Och nu vill alltså Demokraterna med Martin Wannholt i spetsen samla folk som är missnöjda med hur staden sköts i en bredare bemärkelse. Det lilla vi vet om partiets politik hittills talar för att man vill jobba för att minimera antalet yviga idéer och projekt som inte har med kärnverksamheten att göra, och ett mer professionellt styre av det en kommun måste göra.
Hur långt det kommer bära är för tidigt att säga, men helt klart är att Martin Wannholt är en erfaren politiker med en välutvecklad känsla för att plocka upp saker som folk går igång på. Det är ingen slump att hans senaste inspel i fullmäktige handlat om vattenspelet på Götaplatsen och kamelcentret i Angered.
För det är med precis den typen av beslut som de etablerade partierna banar väg för honom.
