Nyligen genomförde Sifo en webbundersökning om vilka områden som väljarna rankar som viktiga. Bostadspolitik var, tillsammans med försvar, den enda frågan som klättrade uppåt.
Bostadsbristen är inte bara en storstadsfråga. Enligt en utredning av LO är det svårt att få någonstans att bo i 126 kommuner, alltså i en bra bit över 40 procent av de svenska kommunerna.
De senaste fem åren har det bara byggts 25 000 bostäder i Sverige per år. Det är hälften av vad som byggdes för 25 år sedan. I bakhuvudet på göteborgspolitikerna mal säkert 90-talskrisen med tomma lägenheter i allmännyttan. Dit vill man inte igen.
Alla partierna delar bilden av att bostadsbristen är ett allvarligt samhällsproblem som hindrar utveckling och tillväxt. I Göteborg och andra storstäder är bristen på bostäder akut och partierna positionerar sig nu allt ivrigare i frågan om ökat byggande. Under den här mandatperioden skulle 10 000 nya bostäder byggas i Göteborg. Det är långt ifrån behovet och det är tveksamt om man ens går i mål med denna ambition.
Byggandet är en fråga som styrs av många olika politiska nivåer och den är kringgärdad av regelverk som inte alltid stöttar varandra. När Fredrik Reinfeldt (M) var i Göteborg nyligen och fick frågor om bostäder för unga menade han att det är alla överklaganden som gör att det blir dyrt och tar tid. Och det är en del av problemet. Snåriga regler och krass ekonomi hos byggbolagen är andra. De tjänar mer på att bygga stort och därmed dyrt, än mindre och billigare.
Socialdemokraterna kritiserar regeringen för att ha plockat bort alla subventioner. Och bostadsminister Stefan Attefall (KD) vill verkligen inte ha några subventioner. Han menar att de snedvrider marknaden och gör allt ännu dyrare. Men inte heller S verkar jättesuget på breda subventionsprogram. I deras bostadspolitiska program finns tre förslag. Ett av dem är en miljard till en byggbonus för små bostäder. De övriga är en "nationell byggpakt" med företrädare för branschen och politiken och justeringar i plan- och bygglagen.
Stefan Attefall och regeringen har försökt skruva och vrida i den modell som finns. Plan- och bygglagen har ändrats, bullerfrågan ses över, andrahandsuthyrning underlättas, men den som väntar sig några snabba resultat kommer att bli besviken.
Eftersom kommunerna har planmonopol faller ändå en stor del av ansvaret på de lokala politikerna. I det perspektivet är arkitekttävlingen för Guldmyntsgatan i Högsbo extra intressant. Här sattes en maxhyra och 10 av 13 tävlande lyckades, åtminstone på ritbordet, få till kvalitativa lägenheter med betydligt lägre hyror än de gängse.
Bostadsbristen kommer inte att lösa sig själv och att förlita sig på byggbolagen verkar inte vara vägen. Eftersom alla ser att det finns ett problem borde det kunna finnas ett utrymme för kommunpolitiker att sätta upp tydliga regler för markanvisningar. Göteborgs stad har gott om kommunal mark.
