Utanför familjens trappuppgång i Borås brinner flera ljus till minne av Alexandra Mezher. Hennes familj är samlad. Släkt och vänner har kommit från olika håll runt om i landet för att vara där, i deras svåra stund.
En av Alexandra Mezher äldsta vänner möter upp utanför. Hon berättar att de båda lärde känna varandra i tolvårsåldern på en skola i Borås.
- Hon var jätterolig, alltså verkligen jätterolig, och det var därför jag fastnade för henne från början. När jag sedan lärde känna henne förstod jag att hon var en sjukt underbar person, säger vännen och stramar åt sina korslagda armar ytterligare i den fuktiga kylan.
Orden stockar sig.
- Vi sms:ade natten innan det här hände. Det här känns fortfarande inte verkligt, jag kan inte fatta det, säger den unga kvinnan.
Alexandra Mezher hade jobbat på hemmet för ensamkommande flyktingbarn i Mölndal i några månader. Efter att ha arbetat natt blev hon attackerad och svårt skadad av en av de boende, en yngling, i måndags morse. Hon avled senare på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Pojken greps av polis efter att ha övermannats av andra ungdomar och sitter anhållen misstänkt för mord alternativt dråp
Tårarna rinner ner för vännens kinder. Hon fick beskedet samma morgon som dådet hände.
- Vi skulle bli gamla tillsammans och skaffa barn. Vi skulle gifta oss och våra män skulle lära känna varandra. Vi stod varandra så nära, säger hon.
Vännen förklarar att det känns som om allt är ett skämt. Som om Alexandra Mezher plötsligt skulle stå där.
- Hon gillade att skämta.
Släktingen Charbel Aoun körde ner från Södertälje så fort han fick höra om vad som hänt. Nu gör han vad han kan för att stötta familjen. Alexandra Mezhers bröder är lamslagna och föräldrarna förkrossade.
- Hennes mamma har det jobbigt och gråter hela tiden. Lillebrodern har inte sagt ett enda ord, han är skrämmande tyst, säger han.
Förutom sorg är han uppfylld av ilska. Och frågorna hopar sig. Han förstår inte varför Alexandra Mezher var ensam anställd på plats när hon attackerades och han undrar hur hennes sista ögonblick i livet var.
- Vi måste få veta vad som har hänt och få information av polisen. Vi tror på lagen och måste få hjälp, säger Charbel Aoun.
Fler vänner strömmar till utanför huset. De kramar om varandra.
Alexandra Mezher var självständig, givmild och brydde sig mycket om sin familj och sina vänner, berättar vännen. Hon pluggade på en socionomutbildning och hade planer på att studera utomlands i framtiden.
- Allting hade bara börjat. Hon hade precis börjat uppnå sina mål och göra saker som hon ville göra och som skulle göra henne lycklig. Och så försvann hon bara så här, över en natt. Vår värld är ändrad för alltid, säger vännen.
De var bästa vänner och hördes varje dag. Men hon beskriver också Alexandra Mezher som något mer, som en syster.
- Jag vill ha min vän tillbaka, men hon kommer aldrig tillbaka. Hon var 22 år gammal. Hon kommer aldrig ringa mig igen.
