100-åriga Anna-Lisa hittades okontaktbar

ANNONS
|

– Jag är ständigt orolig: hur mår hon idag, har hon fått något att dricka, har de bytt på henne? Jag kan inte slappna av, säger barnbarnet Annica Svensson.

Läs också: Ingen vanvård enligt Högsbotorpshemmet

Läs också: Skärpta riktlinjer ska ge äldre bättre vård

I september fyller hennes mormor Anna-Lisa Gustavsson 100 år. Sedan 2011 har hon bott på Högsbotorpshemmet, och vistelsen där har gjort hennes anhöriga oroliga. Den 2 juli fick de nog. När Annica tillsammans med sin mamma Kerstin Svensson kom dit låg Anna-Lisa orörlig. Rummet stank av urin, blöjan hade enligt Kerstin inte bytts på två dagar, Anna-Lisas ansikte var grått och hon var okontaktbar.

ANNONS

– Det var riktigt illa, berättar Annica Svensson. Det känns som att man måste bli frustrerad och förbannad, att det ska gå till en ytterlighet, för att något ska hända. Det är så ovärdigt. Personalen gör vad de kan men det räcker inte. De är jävligt underbemannade. Kontentan är att om inte vi hade varit där, hade mormor varit död och begraven. Först var hon inte kontaktbar, sedan kunde vi höra ett litet ljud: "Åh, jag är så törstig", sa hon.

Annica och Kerstin köpte juicer och glass.

– Vi fick i henne fyra glas med vätska. Hon var helt uttorkad. Vi tvättade, bytte lakan och såg till att hon inte fått liggsår. Det kan man ju få om man ligger i sitt kiss så länge. När hon hade fått dricka blev hon som vanligt igen. Satt upp, pratade och skojade. Förvandlades från ett kolli, berättar Annica.

Förutom bemanningen anser Annica och Kerstin att rutinerna på boendet brister. I drygt ett års tid har de efterfrågat en lista för vätskekontroll för Anna-Lisa, där noteringar kan göras om hur mycket hon dricker. Först efter incidenten för tre veckor sedan kom en sådan lista på plats.

– Vi har fått slåss för att hon ska få näringsdrycker, och varje gång jag kommer dit är hon törstig, berättar Kerstin.

ANNONS

Annica och Kerstin säger att om Anna-Lisa hade varit lite yngre, hade de övervägt att byta boende. Nu skulle en flytt bli för upprivande. Kerstin Svensson har fört dagbok över Anna-Lisas vistelse på Högsbotorpshemmet. Sida upp och sida ner av anteckningar: medicin hittad på golvet, inte påklädd klockan 15, blöja inte bytt, larmet avstängt, middagsbricka orörd, ramlat och slagit upp sår på benet. Rader av oro i prydlig skrivstil. Kerstin är själv 75 år och besöker Högsbotorpshemmet nästintill dagligen för att kolla att hennes mamma är okej, och hjälpa till med städning, hygien och matning. Något Kerstin uppfattar att personalen inte har tid med.

– Som anhörig måste man tjata sig till allt. Och det finns ju de som inte har någon som ser efter dem, säger Annica Svensson.

ANNONS