När en människa begravs med sin kista, blir det naturligt att allt som hör kistan och kroppen till följer med ned i jorden. Men de allra flesta människor i Sverige, åtta av tio, låter kremera sig efter döden. Då sker en naturlig sortering av det som brinner och det som inte brinner – som exempelvis inopererade metaller.
Enligt tidigare gällande lag skulle det som inte förbränts och som inte gick att få ner i urnan tillsammans med askan, antingen förstöras eller gravsättas inom en allmän begravningsplats.
Branschen reagerade
Varje år kremeras cirka 74 000 människor i Sverige. I snitt lämnar varje kremering efter sig trehundra gram metall. Sammanlagt blir det 20 ton metall som de svenska krematorierna årligen tvingats gräva ner.
– Det var branschen själv som reagerade, berättar Eva Årbrandt Johansson, som är jurist och chef för begravnings- och kyrkogårdsenheten på Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation.
– De som arbetar på krematorier och kyrkogårdar undrade om det verkligen var korrekt och enligt miljöbestämmelserna att gräva ner all denna metall.
Det var så frågan hamnade hos Eva Årbrandt, som då var jurist på Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund. Tillsammans med andra företrädare för hela branschen undersökte hon om det verkligen var riktigt att gräva ner metallen.
– Frågan var om man kunde återvinna metallen inom gällande lagstiftning.
Ganska snabbt kom de fram till att det inte gick att värna miljön och följa lagen samtidigt. En arbetsgrupp tillsattes för att ta frågan vidare.
– Då begärde vi en översyn.
Ny lag antogs i år
2013 hade frågan kommit så långt som till en utredning, som skulle analysera frågan ur etisk synvinkel. Några stora etiska invändningar framkom inte och de miljömässigt starka motiven gjorde att utredaren föreslog en ny lag, som antogs i maj i år och började gälla 1 juli.
Enligt den ska metall som inte förbränts vid kremeringen skiljas från askan efter stoftet och återvinnas.
Sverige är sist ut av de nordiska länderna att öppna för den här formen av återvinning. Samtidigt har man valt en unik väg eftersom överskottet av hanteringen inte tillfaller krematorierna utan Allmänna arvsfonden.
Norsk hjälp
Sedan lagen gått igenom har Svenska kyrkan, vars församlingar och pastorat i dag är huvudmän för en klar majoritet av Sveriges krematorier, tecknat ett ramavtal med ett norskt företag, Fønix. Företaget har sedan fem år arbetat med just återvinning vid kremeringar i Norge och vann upphandlingen i konkurrens med flera stora återvinningsföretag.
– Det är en väldigt speciell marknad och några stora aktörer valde att inte ens lägga anbud för att det skulle vara ett helt nytt område för dem, säger Hanna Skoglund som har arbetat med upphandlingen för Svenska Kyrkans räkning.
Hon betonar det etiska perspektivet och vikten av en öppen redovisning genom hela processen.
– Man ska kunna följa metallen hela vägen.
Hittills har ett 40-tal krematorier valt att använda ramavtalet med Fønix, och samtal förs med de övriga.
– Det känns som att de flesta vill hoppa på det här, säger Hanna Skoglund och Eva Årbrandt Johansson bekräftar den bilden.
– Vi har fått den här frågan allsidigt belyst, och vi har fått en regelförändring. Huvudmännen för begravningsverksamheten är nöjda.
Fakta: Ny lag
- Enligt den ändring i begravningslagen som trädde i kraft 1 juli ska alla metalldelar som blir kvar efter en kremering återvinnas. Tidigare har metallen, drygt 20 ton per år, samlats in lokalt på krematorierna och grävts ned.
- Metallen består huvudsakligen av delar från kistan. En stor del utgörs också av proteser av olika slag. Föremålen består bland annat av järn, kobolt, krom, titan, aluminium, guld och platina.
- I Sverige kremeras drygt 80 procent av alla avlidna. Det motsvarade förra året nära 74 000 kremationer. Både antalet och andelen stiger.
