Det handlar om familjer som saknar en egen bostad. Barn som tvingas flytta mellan tillfälliga boenden. På mer eller mindre sunkiga hotell eller vandrarhem. I några fall åtta gånger på ett år.
– De lever i social misär. Det är inte ett värdigt liv. Det är nästan svårt att uttrycka hur eländigt det är, säger Lars Bergsten (M), ordförande i stadsrevisionen.
Det är ingen liten grupp. När stadsrevisionen påbörjade sin granskning i april 2015 handlade det om 664 familjer med 1558 barn. Ett år senare var familjerna 712 och barnen 1693.
Lars Bergsten säger att det på sätt och vis är den tyngsta rapport stadsrevisionen arbetet med och han är förvånad över att det är så tyst om frågan.
– Jag tror inte alla är medvetna om att det är så här illa. Jag hade nog inte själv gissat att det fanns så många bostadslösa barn i Göteborg. Och det västa är att inget pekar på att situationen blir bättre. Vi ser inget ljus i mörkret. Tyvärr.
Under arbetet har stadsrevisionens medarbetare följt 41 familjer från Angered och Östra Göteborg och besökt dem på deras tillfälliga boenden – platser där de saknar möjlighet att laga mat, där de delar toalett och dusch med andra. Det är svårt med avskildhet och studiero. Missbrukare, ohyra och dålig lukt är andra inslag i vardagen.
– Det som är mest oroande är att det handlar om 1700 barn – och jag vågar nog påstå att ingen av dem mår särskilt bra, säger Lars Bergsten.
Revisionen har tittat särkilt på hur stadsdelsnämnderna och fastighetsnämnden sköter sitt uppdrag. Slutsatsen blir att socialsekreterarna gör så gott de kan utifrån de redskap de har. De ser till att familjerna har tak över huvudet. Men uppföljningen är för dålig.
– Det är väldigt kortsiktiga lösningar, och man följer inte upp hur det går eller hur det faktiskt ser ut på de här boendena.
Fastighetsnämnden borde också jobba mer aktivt med frågan än vad man gör i dag, menar Lars Bergsten. Men det stora ansvaret ligger högre upp i systemet.
– Ingen nämnd kan lösa det här på egen hand. Kommunstyrelsen måste ta ett mycket mer samlat grepp. Det saknas tillräcklig styrning.
Han efterlyser en hårdare prioritering. Om kommunen ska leva upp till FN:s barnkonvention måste man prioritera den här gruppen.
Men skulle det inte bara leda till att andra grupper drabbas – grundproblemet måste väl vara bostadsbristen?
– Självklart. Det här problemet uppstod inte 2015 när vi inledde vår granskning, utan långt tidigare. Hade man haft bättre koll på bostadsbyggandet hade den här situationen inte behövt uppstå, säger Lars Bergsten.
Enligt rapporten kostade bostadslösningar för den här gruppen 727 miljoner under 2015. Stadsrevisionen bedömer att det mycket väl kan landa på över en miljard kronor i år.
