Rolf och Ester har fått sin kärlek att hålla

En kall decemberkväll 1940 stod Ester Johansson med två väninnor utanför biografen Palladium i Uddevalla.

Medan de pratade om filmen de sett med Ginger Rogers och Fred Astaire i huvudrollerna, dök tre unga rekryter upp.

– Vi låg i bivack utanför stan. Det var ett enkelt torp utan bad, så vi cyklade in till regementet I:17 för att duscha, säger Rolf Carlgren. På väg därifrån fick vi syn på tre snygga tjejer som vi började prata med.

Klockan var elva på kvällen, inte en gatlykta var tänd och det var mörklagt överallt, eftersom det var krigstid. När Ester sa att hon måste gå hem, visade det sig att Rolf skulle samma väg, så de följdes åt.

– Jag frågade om jag fick träffa henne igen. Men hon var helt ovillig. Då försökte jag locka med bio. Först sa hon ”vi får se”, men eftersom ingen av oss hade telefon så bestämde vi till slut att träffas utanför biografen kommande onsdag.

– Ja, sen började det på allvar, säger Ester.

Minns ni varför ni fastnade för varandra?

– Hon var snygg, svarar Rolf blixtsnabbt.

– Kärleken! Det sa ”klick”, säger Ester.

Att båda kände sig ensamma kan också ha bidragit till intresset, tror Rolf. Själv var han inkallad och träffade sällan sin familj. Ester var moderlös sedan länge och växte upp i en syskonskara om fem, där tre dog i unga år. Hon slutade skolan som 16-åring och fick anställning som avsynare på en textilfabrik. På fritiden var hon aktiv i Unga Örnar, en förening som ordnade föredrag, utflykter och dans. Där fick Ester många nya kompisar.

Rolf, som är göteborgare sedan fyra generationer, växte upp med åtta syskon i Olskroken. Han minns ännu springet med varmt vatten och handdukar när en av systrarna föddes hemma. Pappan var sågverksarbetare och snickrade lådor till kullagerfabriken. Mamman var född i Afrika, men när Rolf sa det i skolan blev det ”vrålflabb”. ”Du är ju vit”, sa ungarna, ovetande om att morfadern var missionär.

Rolf slutade skolan som fjortonåring efter att ha varit kvarsittare ett år.

– Jag hade en lärare som var helreligiös och gav mig BC i kristendom, säger han som förklaring.

Första jobbet var som springsjas på ett tryckeri som tryckte tipskuponger. Det skulle bli fler liknande arbeten innan kriget kom och Rolf blev inkallad. När militärtjänstgöringen var över, flyttade han tillbaka till Göteborg och hoppades att fästmön skulle komma efter.

– Jag ville ha henne nära mig, säger han.

Så blev det också. Ester fick jobb på en konservfabrik i Gamlestan och hyrde ett spisrum med dass på gården. Paret förlovade sig och när det uppdagades att Ester var gravid sa Rolfs mamma att ”det är en sån skam så nu måste ni gifta er”. Bröllopet stod den femte januari 1943, enligt Ester. Hon får visserligen mothugg från maken, som försöker läsa i ringen och vill ha det till den fjärde.

– Jag kan hämta vigselbeviset om du vill ha svart på vitt, säger Ester och får tyst på diskussionen.

Rolfs bror gifte sig samtidigt och vigseln förrättades av brödernas konfirmationspräst.

– Det var ett litet, men fint bröllop, säger Ester och hämtar ett svartvitt fotografi i silverram, där ett allvarligt par blickar in i kameran. Rolf bär en hyrd frack och Ester en sedesam klänning som går ända upp i halsen. Den söta pärlkronan hade frissan fixat åt henne och brudbuketten bestod av nejlikor och tulpaner.

Efter vigseln var det middag för de närmaste hos Rolfs föräldrar.

– De bodde i en tvåa med stort kök och morsan hade väl fått ihop köttbullar till oss i alla fall, säger Rolf.

Tiden efter bröllopet präglades av osäkerhet. Det var krigstid och Rolf kunde när som helst kallas in till militärtjänstgöring. Dessutom var han ständigt orolig för ekonomin. Nu skulle han ensam försörja familjen, eftersom Ester slutat arbeta för att ta hand om den nyfödda dottern.

– Det var knapert på den tiden, men vi hade ju varann, säger Ester.

Rolf var ambitiös och läste engelska på ABF:s kvällskurser samtidigt som han jobbade. Med tiden blev han speditör hos Blidberg och Metcalfe, där han fick en förlustavdelning att sköta. Han lyckades så väl att han blev uppkallad till chefen för att hämta 5000 kronor i bonus. 1971 bildade han en egen firma i transportbranschen med 17 anställda som han drev fram till pensioneringen.

Ester å sin sida prioriterade familjen och hemmet; något som Rolf berömmer henne för.

– Varje morgon kunde jag gå snygg till jobbet i nypressad skjorta. Sådant är viktigt för en chef.

I dag på trettondagsafton firar paret 72-årig bröllopsdag. Då blir det middag med familjen.

– Den ordnar barnen åt oss. Alla tre är pensionärer nu och hjälper oss mycket, säger Ester.

Maken instämmer och tillägger att ju äldre man blir, desto mer uppskattar man dem. När han ser tillbaka på livet med Ester konstaterar han att de känner varandra väl och tänker lika. Ester nickar.

– Man måste ge och ta, säger hon och ger följande råd till dagens unga som går i giftastankar: Var ärliga, prata med varandra och ge kärlek!

Ingemo Orstadius

namn@gp.se