Som ett led i uppladdningen inför Göteborg 400-årsjubileum samlade staden ihop medborgarnas idéer. Resultatet – 1680 idéer – finns samlade i en bok. Det handlar om allt från hbtq-fritidsgårdar till en bilfri innerstad och ett rymdskepp på Ramberget.
Om någon ens bläddrar i boken, som gavs ut för fem år sedan, i dag framstår den nog mest som ett skojigt tidsdokument att spara för eftervärlden. Med ett undantag. Linbanan över älven, som dök upp i idéfloden och som nu framstår som ett favoritprojekt bland en del av våra styrande. Mycket talar för att den rent av kan bli verklighet.
De politiska partierna har tappat medlemmar under lång tid. Bara de senaste 20 åren har antalet svenskar som är medlemmar i ett politiskt parti i stort sett halverats. Istället för breda, levande folkrörelser ser många väljare politiska partier som små, interna klubbar.
Följderna är givna. En mindre bas betyder inte bara att det är svårare att rekrytera folk till alla politiska poster. Det innebär också att politikens legitimitet sjunker samt att flödet av tankar och idéer blir mindre. I stort sett alla partier har i dag politikutvecklingsgrupper som ska föra partiets politik framåt. Men utan en fläkt utifrån riskerar det att bli syrefattigt.
Det här problemet har man under många år försökt komma åt på alla möjliga sätt.
Att dela in kommuner i mindre delar var ett populärt grepp på 1980-talet. Tanken var att makten skulle komma närmare medborgarna. Och att fler skulle engagera sig och bli politiker i sitt eget område.
Men sedan dess har alla mindre kommuner centraliserat verksamheten igen och trenden går åt samma håll i de tre storstäderna. Stadsdelsnämnderna lyckades helt enkelt aldrig få ned demokratin på gräsrotsnivå så som man hoppades och i Göteborg pågår nu diskussioner om att slopa dem helt.
Så, vad göra i stället? Vägvalet ägnar delar av sitt budgetförslag åt att argumentera för att medborgarinflytandet måste förbättras. Partiet föreslår bland annat att staden ska förbättra sin kommunikation med digital teknik och att folkinitiativet ska lyftas fram. Man vill se fler lokala folkomröstningar och en mer direkt demokrati.
Miljöpartiet var i början av sin tid inne på liknande tankar och ville folkomrösta om i stort sett allt.
Socialdemokraterna tog till en annan metod för att lyssna av vad stadens invånare tycker i samband med att diskussionen om trygghet tog fart på allvar under förra hösten. Man kallade till möten i alla tio stadsdelar och pratade med och lyssnade på föreningsledare, företagare och vanligt folk. För att få höra hur de såg på situationen och vilka lösningar de ville se.
Göteborgsförslaget – som infördes i början av året – är ett annat sätt att försöka fånga in idéer utifrån. Här ska medborgarnas kreativitet få flöda fritt, utan inblandning av stela partistrukturer. Är det tillräckligt bra kan det bli verklighet.
Det brukar heta att man ska vara försiktig med sina önskningar. Frågar man vad medborgarna vill är risken att man får svar. Och vi vet ju vad en del av dem vill. De vill stoppa Västlänken.
Redan nu har flera förslag med variationer på det temat röstats fram. Och redan nu vet vi att de kommer att stoppas av politikerna – som ju med förkrossande majoritet vill bygga Västlänken.
Följden blir i stället att ett oläkt sår rivs upp igen – och att historien om hur Socialdemokraterna först lovade en folkomröstning om trängselskatten och sedan struntade i det kan berättas ytterligare några gånger.
Det är möjligt att Göteborgsförslaget på sikt kan ge ny kraft åt den lokala demokratin och att politikerna kan hitta nya guldkorn, som linbanan. Men först av allt kan nog den svekdebatt som ständigt sjuder på sociala medier bubbla komma att upp till ytan igen.
