Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Fyraåringen vet inte att han bor i en "no-go-zon"

Jag kände hans smala armar klamra sig fast och jag kramade tillbaka, skriver Eric Hilmersson.

För en tid sedan befann jag mig på en skolgård i Hammarkullen. Det är inte särskilt ofta jag är där. Eller i Biskopsgården. Eller i Tynnered. I ärlighetens namn är det väldigt sällan, och när det sker är det nästan alltid i jobbets tjänst. Jag åker dit för att berätta om olika satsningar och projekt, föreningar som kämpar i motvind eller eldsjälar som försöker läka sår och skapa trygghet genom idrotten.


Den här dagen var jag i Hammarkullen för att rapportera om en satsning på fotbollsplaner i så kallade utsatta områden. På skolgårdens asfalt spelade barnen fotboll och jag stod och tittade på mina anteckningar medan fotografen tog bilder på det som ska bli en konstgräsplan. Ett av barnen ramlade. En liten kille var det, kanske fyra år gammal, och han snubblade och föll och hann inte riktigt ta emot sig. Jag såg hur hans knän och armbågar mötte den hårda asfalten och jag såg hur ont det gjorde. Han började gråta.

Jag såg mig snabbt runt för att se om någon lärare eller förälder var i närheten, men ingen tycktes ta notis om den lille pojken. Tårarna rann nerför hans kinder och jag insåg att det inte var ett alternativ för mig att stå kvar och glo. Jag skyndade mig fram och böjde mig lite tafatt ner mot pojken, osäker på om han ville tröstas eller om han – likt en vuxen som snubblar på en isfläck på Avenyn – mest önskade att ingen skulle se att han hade ont.


Men det är klart att han inte gjorde. Han var fyra år och grät och det enda han ville var att bli tröstad. När jag satte mig på huk intill honom reagerade han instinktivt genom att lägga armarna runt min nacke, borra in näsan i min hals och låta gråten lindra smärtan.

Jag reste mig upp med pojken i famnen och gungade honom lite. Så ja, sa jag. Det är ingen fara, det går snart över. Jag kände hans smala armar klamra sig fast och jag kramade tillbaka. Ganska snart lugnade gråten ner sig och när jag vände mig om stod en lärare där beredd att ta över. Jag lämnade ifrån mig pojken som med samma självklara tillit klistrade sig fast i hennes famn. Och bara minuter senare var han igång och spelade fotboll igen.


Det här var flera veckor sedan men jag kan fortfarande känna pojkens armar runt min nacke. Han har ännu ingen aning om att han bor i ett område som vissa kallar en ”no-go-zon” och han vet inte att Göteborg är en splittrad, segregerad stad där rädsla och misstänksamhet skär djupa sår mellan våra stadsdelar. När han såg mig såg han inte en vit medelklassman på förortssafari, han såg bara en vuxen som kunde trösta. Och han förutsatte att jag ville honom väl.

Jag vet inte om jag står ut med tanken på att den tilliten, den instinktiva människokärleken och tryggheten kan komma att tas ifrån honom. 

Mest läst