Ett Ryssland som inte bara kliver in på Krim, utan också tar en allt mer aktiv roll i ett allt blodigare krig i Syrien. En flyktingsituation som EU inte vet hur det ska hantera. Den politiska osäkerheten i Turkiet. Terrorattacker.
Och mitt i allt detta röstar USA fram en president som vägrar tro på klimathotet, vill bygga murar mot omvärlden och som ställer i stort sett alla etablerade sanningar över ända. Samtidigt som han talar sig varm för Vladimir Putin.
Man ska passa sig för att överdriva – terrordåden var fler för 40 år sedan och krigen ännu närmare i början av 1990-talet – men det finns helt klart ett och annat som oroar just nu.
Till viss del förstärks det av att världen blivit mindre. Hänger tätare ihop. Händelser långt borta har en större förmåga att skaka om även här.
Och hoten ser annorlunda ut. Det visar inte minst det faktum att Rysslands president ligger bakom försök att styra det amerikanska valet.
Sex år sedan Syrienkriget inleddes
I mars är det sex år sedan kriget i Syrien inleddes och tre år sedan Ryssland annekterade Krim. Det förändrade läget i världen är med andra ord ingen stor nyhet.
Och sedan dess har Sverige haft överläggningar som ledde fram till den förvarspolitiska inriktning som ska gälla fram till 2020. Förutom regeringspartierna står Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna bakom överenskommelsen.
Beslutet innebar, när det fattades, ett trendbrott. Efter år av nedskärningar fick försvaret ökat anslag, med hänvisning just till att säkerhetsläget förändrats.
Ändå har diskussionen plötsligt tagit fart på nytt och under måndagen när allianspartierna som står bakom uppgörelsen träffade regeringen, var det för att rikta krav på att mer pengar skulle skjutas till.
Hur mycket som behövs beror på vem man frågar. Moderaterna talar om ytterligare 8,5 miljarder kronor fram till 2020. Kristdemokraterna tycker att det är i minsta laget, Centern vill inte precisera någon summa medan Liberalerna – som inte står bakom överenskommelsen – vill skjuta till 28 miljarder kronor.
Går att räkna på många sätt
Som vanligt kan man räkna på alla möjliga sätt. Ett är att ställa försvarsanslaget i relation till BNP. Natoländerna har som riktmärke att försvarets andel av BNP ska vara 2 procent.
I Sverige har den sjunkit kontinuerligt från 3 procent på 1970-talet till 1,1 i dag. Å andra sidan har BNP under samma tid växt betydligt mer än statens kassa, vilket gör det lite vanskligt att låsa försvarsanslaget just till BNP.
Ett annat sätt att angripa frågan är att fundera på hur mycket pengar försvaret behöver – och där finns en ganska stor samsyn om att försvarsmakten med det uppdrag den har idag, trots tillskottet, är underfinansierad.
Oavsett hur man räknar så är det ett tacksamt läge att argumentera för mer pengar till försvaret.
SOM-institutets mätningar visar att stödet för en ökad satsning på försvaret inte varit så starkt som det är just nu sedan i början av 1990-talet. Och enligt en färsk mätning som Sifo gjort på uppdrag av Svenska Dagbladet tycker i dag två tredjedelar av svenskarna att försvarspolitiken är misskött. En ökning från varannan för bara ett år sedan.
Möjlighet att argumentera
Detta vet förstås allianspartierna. Att försvaret inte direkt blomstrade under deras regeringsperiod eller att de själva varit och arbetat fram den gällande överenskommelsen spelar mindre roll. Nu finns en möjlighet att argumentera för att regeringen inte tar ansvar och skyddar landet från yttre hot.
Frågan är om något enskilt ord sammanfattar vår tid bättre än "oro".
I vilken mån den är befogad kan man ha olika uppfattning om – det är ju inte alldeles givet att förändringar i omvärlden per automatik innebär ett hot mot Sverige – men allt talar för att oron kommer att driva fram en ökad svensk satsning på försvaret.
