Familjen har inte kunnat säga hej då till sina vänner och släktingar. Ju mindre de vet desto bättre när säkerhetspolisen kommer och frågar var familjen har tagit vägen. Människor misstänkliggörs och skickas till förhör i landet de lever i.
En dag hämtades pappan till förhör, han släpptes två dagar senare utan kläder mitt i stan. Andra pappor kom aldrig hem. Sånt är livet i landet de lämnar.
Lillasyster har precis fyllt tre. Hon ska vara tyst, jättetyst och hon kommer minnas den här resan i resten av sitt liv och hur de håller för hennes mun. Havet är djupt. Båten är liten. Vågorna slår hårt. Storasyster är snart sju och berättar att havet inte är farligt. Det är inte djupt alls, de skulle bottna om de hamnar i faktiskt. Hon är bra på att hålla sin lillasyster lugn, även hon kommer minnas den här resan i resten av sitt liv och kommer fortsätta känna ansvar för allt och alla.
Det är en sån resa. Som formar och sätter spår i människor i generationer. En resa man bara gör om det känns som det inte finns några andra alternativ. Föräldrarna har betalat männen med fiskebåten för att ta familjen över havet. Satsat allt de äger på en resa utan biljett. Det är inte en överenskommelse med kvitto eller garanti. I själva verket är det en livsfarlig resa. Det går rykten om att familjer som blivit upptäckta av landets gränspolis blir skjutna till döds eller dumpade ute på havet och de har tänkt tanken och tagit ett beslut. Viskat det till varandra.
Om de blir upptäckta måste de avsluta sina barns liv först, dö ihop, inte låta barnen se sina föräldrar dö. Det är ett fruktansvärt beslut, som inga föräldrar ska behöva ta. För mig född i Sverige är det svårt att föreställa sig ett liv så hudlöst och brutalt. Men det hände då och det händer nu. Varje dag flyr människor från död, brutalitet och ett liv utan frihet. De tar livsavgörande beslut. Riskerar allt för viljan att ge sig själva och sina barn ett bättre liv. Människor dör i haven på väg till den önskan. Att vilja ha ett bättre liv är inte ett giltigt skäl för uppehållstillstånd i Sverige. Jag kan inte ha en åsikt om det är rätt eller fel. Det är inte min roll i det här.
Han sitter framför mig vid sitt köksbord och berättar om hur han fick ta sig hem naken genom staden. Förnedringen bränner i ögonen. Det är 60 år senare och han säger "Jag ville att mina barn skulle kunna leva i frihet och välja själva hur deras liv skulle bli. Jag ville att de skulle bli svenskar." Jag nickar och vet att han lyckades. Han dog för fem år sedan.
Som svensk medborgare med svenska barn och barnbarn. Han var min morfar, storasystern i båten är min moster och lillasystern är min mamma och jag är tacksam att han och min mormor vågade och riskerade allt för önskan att få ett bättre liv.
