Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Emanuel Karlsten: Vårt farliga förakt för religiösa yttringar

Vilken obehaglig vecka det har varit. Sverige har blottat ett till synes bottenlöst förakt mot religiösa yttringar.

Påhejat av rasister har våra fördomar fått breda ut sig på ett sätt som är ovärdigt Sverige. Det är lätt hänt, men kan vi ta ett andetag och se vårt beteende?

Det började i tisdags kväll när Tv4 sände ett inslag där miljöpartisten och konservative muslimen Yasri Khan vägrade ta en kvinnlig reporter i hand. Varför? För att i hans kultur känns det för intimt. För att han tolkar Koranen som att man ska avstå varje möjlighet till frestelse av det motsatta könet, det vill säga all fysisk beröring. Även ett handslag.

Allt detta visades med all önskvärd tydlighet i Tv4 och det var som att hela Sverige unisont drog efter andan. Så även jag. För instinktivt tänker vi: extremist! Och kopplar på ett helt batteri med attribut på personen. Han måste förakta kvinnor, han vill förändra öppenheten, toleransen - Sverige! Hur kunde Miljöpartiet tillåta honom?

Så vi dömer. Direkt. Drevar. Förvandlar fördomar till fakta och bryr oss inte riktigt om något annat. Inte vad han egentligen tycker, eller vilken politik han egentligen står för. Vi har redan vår bild klar.

Det tog inte ens ett dygn innan Yasri Khan själv lämnade alla sina uppdrag inom Miljöpartiet. Energin tar slut, sa han till TT. Det tror jag det. Ingen har ju ens frågat om hans politik, hans syn på jämställdhet. Så har det fortsatt. Efterdebatten har handlat om symbolpolitiken. Debattörer hävdar att allt handlar om sexism, en medeltida syn på jämställdhet. Vilket är märkligt, för när det handlar om muslimska kvinnors slöjor och niqabs tycks vi ha lättare att acceptera det som ett eget val – en del av en religiös övertygelse – snarare än symptom på förtryck.

Frågan är nu: Tror vi att dessa konservativa religiösa muslimer kan föra en god (och sekulär) politik? Kan man arbeta mot diskriminering och kvinnors jämställdhet, men samtidigt ha religiösa och kulturella skäl att inte ta någon av motsatt kön i hand?

Yasri Khan menar det. Uppenbarligen hade han inte några problem att ställa sig bakom Miljöpartiets ganska radikala partiprogram i dessa frågor.

Så, tror vi honom?

En av de svenska rasistsajternas frontfigurer frågade i veckan: Kan en muslim vara minister i Sverige? Var har han sin främsta lojalitet? Frågan var retorisk och menade att muslimer inte kan litas på eftersom de drivs av en dold agenda att förslava sekulära samhällen, leda dem till muslimsk underkastelse. Därför ska muslimen inte främst dömas för sin politiska gärning, utan för sin trostillhörighet.

De allra flesta av oss är nog överens om att sådana tankar är rasism.

Ändå tog det inte ens ett dygn innan stora delar av Sverige dömde Yasri Khan. Inte för hans politiska åsikter, utan för att hans religion och kultur uttryckte sig på ett sätt vi inte förstod. Och han var inte ens minister.

Så kan en konservativ, troende muslim vara politiskt aktiv i Sverige? Efter den här veckan är jag osäker. Och det är i så fall väldigt bekymmersamt för vår demokrati.

Mest läst