Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Emanuel Karlsten: De ofällbara gick att fälla

De ofällbara gick att fälla. De chefer och mäktiga män som kunnat säga vad de vill, tafsa hur de vill utan att någonsin lida några konsekvenser, faller nu. En efter en. Modiga kvinnors gemensamma vrål har blivit starten på en grundläggande förändring. Så ge nu rörelsen det stöd det behöver. För så här kan det inte fortsätta.

I januari 2018 öppnar en ny myndighet, Jämställdhetsmyndigheten, i Angered, Göteborg. Sällan har det haft bättre tajming. Sällan har det varit viktigare att ge stöd och tilltro till samhällets möjlighet att hjälpa.

För det som händer nu, när enskilda kvinnor äntligen vågar tala om det de tidigare tvingats hålla för sig själva, är inte att de föregår en korrekt ordning eller rättsprocess. I många fall är det snarare en sista, desperat utväg. De som exempelvis utsatts för Martin Timell rasism, sexism eller tafsande händer har berättat om hur de sagt ifrån, men alltid tystats, avskedats eller mutats. Och den som gått till polisen med våldtäktsanmälan mot Aftonbladetprofilen har sett anmälan avskrivas och uppleva att den aldrig togs på allvar.

Skapar maktlöshet

Så vad ska de göra? När ingen hör, ingen ser, ingen vill ta intryck, ingen tror. Det är det strukturella förtryck kvinnor alltid lidit under. Att varje kränkning förringas. Det skapar maktlöshet, misstro och befogad feghet. Ingen kommer lyssna på dig.

Men nu. Med stora privata, digitala plattformar lyssnar vi. Inte bara på den enskilda berättelsen, utan på de mångas. Och nu faller de, en efter en.

Vi kan följa det på löpsedlarna nu, men det är viktigt att komma ihåg att detta inte är ett problem som är begränsat till mediesektorn. Här är det lätt att bygga dramaturgi kring att den offentliga programledaren vi älskat visade sig vara grym förövare. Men det räcker att titta på LO:s jämställdhetsbarometer för att hitta att tre procent av alla kvinnor i tjänstemannayrken utsatts för sexuella trakasserier - av chefer eller kollegor. Inom hotell och restaurang är det dubbelt så många - sex procent! - som utsatts. Och breddar man det till att också innefatta sexuella trakasserier från andra än kollegor är det till exempel 10 procent av kvinnorna i arbetaryrken som uppger att de utsatts.

Det är enorma siffror och rimligtvis finns ett ännu större mörkertal. De senaste dagarnas vittnesmål talar om hur kvinnor nu, ibland för första gången, börjar rota fram minnen de tidigare försökt glömma. Om chefer som varit för närgångna, gränser som passerats, ord som uttalats. Som man viftat bort, för att det inte fanns en chans att någon hade lyssnat om man sagt ifrån, anmält eller markerat.

Vrål från ett systerskap

Men nu lyssnar de. Nu lyssnar hela världen. På ett unisont vrål från ett systerskap som vuxit i självförtroende, makt och insikt om att det finns en chans. En enda chans. Att vi säger ifrån - nu.

Men vad händer imorgon? De strukturer, som knappt ens de utsatta kvinnorna själva varit medvetna om, kommer inte försvinna. För det behövs åtgärder. Ett rättsväsende som tar varje kvinnas anmälan på djupaste allvar. Företag som inte bara påstår nolltolerans, utan också lever upp till det. Organisationer som belönar kvinnor eller män som vågar säga ifrån. 

Det behövs något som ingjuter mod och hopp hos de kvinnor som aldrig tidigare upplevt att deras berättelser om trakasserier tas på allvar. Där inga hashtaggar ska behövas som en sista livlina, eftersom ingen annan tidigare hört dem.

Jag vet inte vad en Jämställdhetsmyndighet ska göra.

Men det är tydligt vad ert mål måste vara. Att inga sociala medier-kampanjer någonsin ska behövas igen. Ingen kvinna förtjänar att behöva ropa ut till hela världen vad hon utsatts för, bara för att staten, samhället och företaget inte tror på hennes berättelse.

LÄS ÄVEN: Emanuel Karlsten: #metoo sätter medieskiftet i blixtbelysning

Se mer från - Me Too-kampanjen
Mest läst