Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

UrcEIOrxAUUT5WUznnucwWqvsUc.jpg

Eksvärd: Offerkoftorna borde lära sig be om ursäkt

Att rikta fokus från saklig kritik till sin fladdrande offerkofta är en härskarteknik, skriver retorikern Elaine Eksvärd.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Lilli och Sussi spelades på radion när jag satt vid mammas köksbord och åt köttfärssås med spagetti. Lillebror övade på att gå. Han såg så rolig ut när han ramlade. Jag fick en snilleblixt som en sjuåring kan få. Jag gjorde ett litet hinder åt honom utan att han eller någon annan såg, trodde jag. Han ramlade över ketchupflaskan som jag så lömskt placerat framför honom. Han storgrät, mamma, syskon och bonuspappa kom rusandes arga på mig. Jag kände mig skamsen över det jag gjort, men samtidigt orättvist behandlad över att så många var arga på mig samtidigt. ”Ni är orättvisa!” skrek jag utan att riktigt förstå varför, sprang in på mitt rum och grät en blandning mellan ilskna och skamsna tårar.

Min känsla var högst mänsklig. Klart skammen ökar ju större skara människor som bevittnar den, men inte storleken på felet eller min skyldighet att be om ursäkt. Det senare får aldrig drunkna i det faktum att så många ser felet. Men jag var ju bara ett barn.

I dag – 30 år senare – ser jag samma fenomen i offentligheten. Jag skrev boken härskarteknik 2008. ”Martyrmetoden” är en av nio härskartekniker. Det är när man riktar fokus från saklig kritik till sin fladdrande offerkofta. ”Jag kanske gjorde fel, men kolla så synd det är om mig”. Det senare har tagit stora proportioner i offentligheten på ett ganska genant sätt och ordet som missbrukas för att slippa ta saklig kritik är ”drev”.

Jag kritiserade två offentliga personer för att de marginaliserade min kamp för sexuellt utnyttjade barn till att kalla mig ”en privilegierad kvinna som söker egokickar”. De kallade mig det offentligt, så jag kritiserade offentligt. Det hela är ganska enkelt, säger du något offentligt så kommer kritiken inte skickas på flaskpost i hopp om att den diskret nås fram. Konsekvensen av min kritik blev att många instämde i kritiken. De blev vittnen av ”ketchupflaskan”.

Kom en ursäkt? Nej, de vuxna männen sprang, likt jag 1988, in på sina rum. Öppnade dörren senare och pratade om drevet de blivit utsatta för – flyttar fokus från sak till offerkoftan. Jag har sett det i flera debatter där kändisar utan dåliga intentioner uttryckt sig rasistiskt offentligt. Blivit kritiserade offentligt och då ”sprungit in på sina rum”. Tittat fram senare och gett villkorade ursäkter; ”Jag kan be om ursäkt, men drevet jag utsattes för är inte ok”.

Ursäkten har inte att göra med hur många som hakar på i kritiken. Den som kritiserar sakligt ska inte ha skuld för att många håller med. Och ett fiffigt sätt att få bort skammen är att sänka garden, använda sin plattform igen och be om ursäkt. Det lärde jag mig 1988 när jag till slut öppnade dörren och inför föräldrar och syskon bad om ursäkt till lillebror. Lika mycket skam jag fått tidigare lika mycket beröm fick jag efter det. Det var en skön vändning som offentliga varelser borde testa.

Mest läst