Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Vinster i välfärden hör hemma i idéburna sektorn

Jag läser att Leif-Ivan Karlsson lägger ner sina flyktingboenden. Expressen har fått kontakt med den motorbåtsälskande superentreprenören i hans lyxvilla i Florida varifrån han meddelar att nu när Sverige strypt inflödet av asylsökande så är det dags att gå vidare. De senaste tre åren har Leif-Ivan fakturerat Migrationsverket sisådär 140 miljoner och gjort 23 miljoner i vinst, men nu ska verksamheten snabbt avvecklas. Leif-Ivan ser dock nya affärsmöjligheter: Nu ska han tjäna pengar på Sveriges behov av integration. 

Leif-Ivan gör alltså som Bert Karlsson och mängder av andra som tjänade en rejäl hacka på flyktingkrisen. När vinsterna hotas drar man sig snabbt ur. Vilket såklart är helt naturligt – varför skulle en privat entreprenör driva något om vinsten är hotad? Att Leif-Ivan och hans gelikar kan köpa sig sportbilar och motorbåtar för pengar de tjänat på Sveriges solidaritet med mänskliga tragedier i andra länder är oundvikligt, menar de som tror på privatiserad välfärd. Det är helt enkelt priset vi får betala för att ha en snabbfotad del av välfärdssektorn.

Martin Ådahl är en av många privatiseringsanhängare som beskrivit hur den offentliga sektorn blir när den inte konkurrensutsätts: ”Som i alla andra byråkratiska monopol minskar effektiviteten och kundvänligheten. Kreativa och nytänkande personer flyr.”

Självklart håller inte alla med om denna beskrivning. På andra sidan av debattdiket står de som menar att vinster i välfärden är rent stötande, och att offentlig sektor ska få driva all verksamhet själv. Vem har då mest rätt av dessa? Tja, kanske har båda fel. Kanske har båda fastnat i en enkelspårig bild av vilka alternativ som finns.

För tänk om det är så att vinster i välfärden är superbra – men att det är förväntan på avkastning som ställer till det? Och tänk om det är så att entreprenöriell inställning och flexibilitet faktiskt kan hittas även hos människor som inte tycker självförverkligande är att köpa en jättestor motorbåt med eldsflammor på?

Jag pratar om den idéburna sektorn här. Där finns lösningen, menar jag. Den idéburna sektorn konkurrerar om samma uppdrag som Leif-Ivan och Bert Karlsson vill ha. Den idéburna sektorns aktörer heter saker som Bräcke Diakoni, Räddningsmissionen och Skyddsvärnet (som jag själv är engagerad i) och de är entreprenöriella och flexibla och deras personal gör sitt yttersta för att verksamheten ska gå med god vinst. För självklart ska även en ideell organisation gå med vinst. Vinsten är kvittot på att ledningen har god planeringsförmåga och möjlighet att klara av en och annan oförutsedd händelse.

Men den stora skillnaden är att när Leif-Ivan delar ut sin vinst så går den till den där motorbåten, medan de idéburna verksamheterna använder sin vinst till extra psykologtimmar för någon som verkligen behöver det. Eller till mat och husrum för någon som bor på gatan. Det borde vara en no-brainer över blockgränserna att göra allt för att den idéburna sektorn ska växa. Men åratal av övertro på klichéentreprenören (den som gillar motorbåtar) har gjort att politiker förbisett möjligheterna med denna sektor. Och det har gjort att privata bolag har betydligt lättare än de idéburna att ordna fram riskvilligt kapital och därmed arbeta mer aggressivt med försäljning och expansion när till exempel en flyktingkris knackar på dörren.

Kapitalstarka ägare vet att man behöver ta risk för att få avkastning, och sätter därför ofta sina bolag på steroider när det finns pengar att tjäna. Om de idéburna haft samma uppbackning hade de tagit mer av kontrakten, och vi som medborgare hade fått den idéburna sektorns mervärden på köpet eftersom vinsten på skattepengarna hade gått till samhällsnytta. Dessutom lindras ju konsekvenserna av dåliga upphandlingar med den här lösningen, eftersom skattepengar som ibland slösats på icke utnyttjade vårdplatser i slutändan hamnar i händerna på organisationer som hjälper de svagaste i samhället. För när de privata aktörernas ägare tar avkastningen och drar till Florida, stannar de idéburna kvar hemma och fortsätter att hjälpa de människor som råkat bli råvaran i denna industri.

Jag tror ett samhälle mår bäst när människor har möjlighet att arbeta kreativt med det de brinner för. Därför borde man organisera det så att Leif-Ivan Karlsson kan få jobba med motorbåtar och den idéburna sektorn med människor som har det svårt.

PLUS: Tittar mycket på den tecknade serien Rick & Morty som gör fantasifull underhållning av obskyr forskning, filosofiska teorier och kvantfysik.

MINUS: Föräldramottagningar och fritidsverksamheterna slaktas ute i stadsdelarna, men barnbidraget höjs. När valfläsket ska ut är det ingen som bryr sig om vad som gör mest nytta för de icke röstberättigade.

Mest läst