2011 har verkligen blivit de politiska personstridernas år. Först var det Socialdemokraterna och sedan Miljöpartiet som höll vadslagningsfirmor och politiknördar i spänning.
Nu är det dags för nästa omgång. Augusti kan bli intressant på flera håll:
• Redan första veckan i augusti har Annie Johansson lovat ge besked, vill hon bli Centerns ordförande eller inte?
• SSU har kongress 2-5 augusti, med ordförandeval på programmet.
• S-kvinnor gör samma sak den 26-28 augusti.
• Dessutom lär ordförandestriden inför öppen ridå fortsätta i Vänsterpartiet.
En vanlig gissning är att det börjar bli mer okey bland politiker att visa intresse för olika uppdrag, Miljöpartiets öppna process kring val av nya språkrör antas ha berett väg. Kanske är det så.
Men i Centern tycks spekulanter på partiledarjobbet helst undvika öppen strid. Än har ingen aviserat sin kandidatur, i stället verkar de hågade undersöka hur starkt stöd de egentligen har. Debattartikeln i veckan från anhängare till it-ministern Anna-Karin Hatt kan vara en sådan testballong.
Något oväntat är dramatiken just nu i stället störst kring S-kvinnor, som annars sällan framkallat nagelbitning. Men i år väntar en tuff öppen strid mellan fyra kandidater.
Det speciella den här gången är att ordförandeposten i S-kvinnor blivit ett slags Andra chansen för kvinnor som inte lyckades bli Socialdemokraternas ledare i mars. Både Ylva Johansson och Lena Sommestad nämndes i partiledardiskussionen, men försöker nu ta över S-kvinnor. Medtävlare är sittande ordförande Nalin Pekgul och riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson.
Att den här ordförandeposten är så eftertraktad beror på att den ger en entrébiljett till socialdemokratins innersta maktcentrum, det verkställande utskottet. Ylva Johansson har tidigare suttit där, men petades när Håkan Juholt kom till makten.
Nu hoppas hon förstås på revansch. Hon applåderas av dem som vill visa Håkan Juholt att han inte kan möblera om i partitoppen riktigt hur som helst.
Juholts hittillsvarande storstädning på topposter har delat socialdemokratin i två läger. Han får beröm av dem som tror att nya namn lättare kan göra drastiska kursändringar, exempelvis kritisera de avregleringar som Socialdemokraterna var med om att genomföra.
Men kritikerna varnar för att kretsen kring Håkan Juholt snart bara består av personer han själv placerat där. Vågar de komma med invändningar mot en partiledare som de står i tacksamhetsskuld till?
Därmed ökar intresset för SSU och S-kvinnor, som kan bli alternativa maktbaser i partiet.
Nalin Pekgul har haft ett guldläge de senaste åren, som en av Mona Sahlins närmaste förtrogna. Men hennes stöd i den egna organisationen verkar svagt, valberedningen förordar Lena Sommestad. Och varken Pekgul eller Sommestad har någon annan maktposition, som en riksdagsplats. Däremot försöker Sommestads anhängare få in henne på Arbetarrörelsens tankesmedja.
I SSU råder inte riktigt samma inbördeskrig som inför en del andra ordförandeval. (De extrema falangstriderna i början av 2000-talet bidrog till ett omfattande fusk med medlemssiffror, vilket avslöjades 2005.) Årets huvudkandidaterna Faraj Abuiseifan och Gabriel Wikström verkar heller inte heller stå extremt långt från varandra politiskt.
Men de inser säkert att vinnaren får en bra start på den egna karriären. Och en chans att påverka Socialdemokraternas vägval i en högst osäker tid.
