Den 28 i varje månad dras hyran med autogiro. Sedan är det dags för elräkningen, kreditkortet, amorteringen på billånet, mobilräkningen och allt det andra.
Om lönen uteblir utan förvarning, blir det precis samma effekt för enskilda människor som för en bilfabrik som inte gör rätt för sig.
Inga pengar in – inga pengar ut – förbannade leverantörer – strypta leveranser – förstört rykte på kreditmarknaden – risk för konkurs.
Att som Saab nu gör, flytta över finansieringen av ett företag i dödsryckningar på sin egen personal, har vi även sett andra krisföretag göra. Men inte så här storskaligt.
Först fick leverantörerna agera bank när alla vanliga banker för länge sedan dragit öronen åt sig. Nu är det enskilda människor som tvingas ställa upp.
Osnyggt är ett för milt uttryck. Kan det rädda Saab? Knappast. Men det kan kanske rädda Victor Mullers och Vladimir Antonovs pengar.
Ett företag som inte har råd med sin personal brukar lägga varsel och förhandla om uppsägningar.
När företaget håller på att tappa förmågan att betala lönerna, men har ett realistiskt hopp om en lösning på sikt, begär ägarna företagsrekonstruktion.
Annars är det konkurs som gäller. Då träder den statliga lönegarantin in och fixar det akuta problemet med de anställdas räkningar.
Men med Saab i konkurs skulle Victor Muller förlora kontrollen över företaget och de tillgångar han så desperat försöker sälja till Kina.
Så länge det inte är konkurs styr Muller fortfarande spelet och har chans att ta hem vinsten om försäljningen till Kina går igenom.
Därför låter han de anställda ta den ekonomiska smällen – för att vinna ytterligare några dagars tid i det chickenrace som verkar pågå i förhandlingsspelet – i Sverige, i Kina, i Ryssland och kanske i USA.
Han till och med vädjar till facken att inte begära företaget i konkurs. Det är som att be om ett lån in blanco. Utan säkerhet och med rätt för låntagaren att själv fylla i kreditbeloppet.
I går, när Saabs anställda i Trollhättan fick e-post med beskedet om utebliven lön, befann sig företagets vd i USA, istället för att möta sin uppgivna personal.
Vad gjorde Muller där? Jo, han jobbade 24 timmar om dygnet för att hitta en lösning, enligt Saabs informationschef Eric Geers, som stod ensam utanför Saabs huvudport. Där mötte han de anställdas huvudsakliga informationskanal – medierna.
I intervju efter intervju försökte informationschefen förklara varför företagsledningen inte fanns till hands. Fraserna var välbekanta: en lösning är nära, den var väldigt nära så sent som kvällen före, förhandlingar pågår, det finns flera alternativ.
Vilka alternativ, vilka förhandlingar och hur lång tid kan det ta? När kan de anställda få sina pengar? Och vad gör Muller i USA? frågade vi journalister utan att få svar.
Gång på gång upprepade sedan Geers att det är den kortsiktiga finansieringen som är problemet. Om det bara kommer in pengar till lönerna, och om bara leverantörerna går med på villkoren och produktionen kommer igång, skall det ordna sig.
För det finns ju en affär med de två kinesiska företagen Youngman och Pang Da som kommer att ge ett par miljarder om några månader.
Men det är en förskönad verklighetsbeskrivning. Även en snabb försäljning av fastigheter eller andra Saabtillgångar kräver godkännande från EIB, och där lär den senaste tidens händelser knappast ha stärkt Saabs anseende.
Den långsiktiga kinesiska ägaraffären är inte alls klar. Den är fortfarande att betrakta som avsiktsförklaringar.
Ingen vanlig bank ställer upp med ett lån till ett företag med så osäkra framtidsutsikter. Ingen vanlig anställd har anledning att göra det heller.
