På 1930-talet förutspådde ekonomen John Maynard Keynes att industrins automatisering skulle göra att vi vid seklets slut endast skulle behöva arbeta 15 timmar i veckan. Keynes förutsägelse föll delvis in: Allt från bilar och bostad till kläder och livsmedel har blivit dramatiskt billigare i relation till disponibel inkomst för oss i västvärlden. Problemet är bara att vi jobbar mer än någonsin, påpekar David Graeber, professor i antropologi (hur många timmar i veckan en professor i antropologi behöver jobba nuförtiden är dock oklart).
Nu menar dessutom Stiftelsen för strategisk forskning att vartannat jobb kommer utföras av robotar och datorer inom tjugo år. Detta har i sin tur aktualiserat den där den mysiga idén om medborgarlön. Såklart. För ingen är väl så dum i huvudet att de jobbar när en robot kan göra det åt en?
När det här kommer på tal tänker jag på mina egna tusentals övertidstimmar. De som gjorde att det var svårt att hinna med musiken. Som gjorde att jag aldrig kom iväg på den där långresan. Som skapade så många gräl därhemma i livspusslandet. Och som gjordes för att jag hittat något jag tyckte var superkul. Jo, jag älskade faktiskt det där företaget vi byggde upp, mina polare och jag. Älskade de saker vi skapade på dagarna. Och in på helgerna och nätterna.
Men i takt med att både privatlivet och jobbet med reklambyrån blev alltmer komplext skedde en förändring. Den fina balansen mellan plikt och skaparglädje rubbades. Den ständigt närvarande övertiden utfördes plötsligt mest för att ingen skulle tycka jag var kass. Och för att kraven på avkastning och ersättningar ökade runt mig.
Det är då Doktor Meningslöshet lösgör sig ur skuggorna. Man ser hur alltmer tid går till att delta i överambitiösa anbudstävlingar där alla utom vinnaren gjort övertiden i onödan. Där vinnaren kanske ägnade 87 powerpoint-slides åt förslaget att folk ska bli engagerade i en livsmedelskoncerns mejeriverksamhet via virtual reality. Medan förloraren föreslog via 63 slides att folk ska bli engagerade i livsmedelskoncernens mejeriverksamhet via en YouTuber som jagas på ett roligt sätt av kor. And so it goes.
Många menar att marknadslogiken kräver denna typ av konkurrens för att skapa effektivitet och driva innovation i ett fritt samhälle. Ja, så kanske det är. Min erfarenhet är dock att mycket av det människor pysslar med på dagarna görs med andra motiv än att förbättra och innovera. Inte sällan är det som görs i näringsliv och samhälle kapitalkonsumerande symbolhandlingar i en kamp om vem som bestämmer vad, inget annat. Man skulle kunna säga att arbetslivet är fullt av människor som helt enkelt gett sig fan på att aldrig bli ersatta av en robot.
I Japan levde en kvinna som hette Matsuri Takahashi. I hennes land undervisar robotar på universitet, läser upp nyheter på TV och tillverkar mängder av dyra prylar i högteknologiska fabriker. Takahashi var inte en robot. Hon var en 24-åring som arbetade mer än 100 timmars övertid i månaden på reklambyrån Dentsu fram till dess att hon tog sitt liv. Strax innan det skedde hade hon skrivit inlägg på sociala medier om hur psykiskt och fysiskt utmattad hon kände sig. Att jobba ihjäl sig kallas karoshi och man bedömer att tusentals människor i Japan tar sitt liv varje år på grund av att de inte orkar med den extrema övertiden. Ett stort antal avlider också i hjärtsjukdomar och hjärnblödning på grund av sitt övertidsarbetande.
Är det inte underligt att människor i en av världens mest robotiserade nationer jobbar ihjäl sig? I den här paradoxen hittar vi sannolikt svaret - eller kanske bristen på svar - på frågan om robotar kommer ta våra jobb eller inte. Andelen som jobbar i ett samhälle är nämligen inte kopplat till vilka jobb som behöver utföras i en slags objektiv mening. Våra grundläggande behov kan ju redan i dag tillgodoses av en fraktion av det arbete som utförs en vanlig dag i världen.
De flesta jobb som skapas är ett svar på människors begär och de kulturella riter som följer på grund av dessa. Skillnaden på begär och behov ligger i att behovet är genuint medan begäret är konstruerat. Begäret är omättligt, och därför hotar dessvärre robotar inga jobbtillfällen. Endast nya idéer om vilket liv som är värt att leva kan få oss att jobba mindre. Robotiseringen kommer på sin höjd ge oss fler möjligheter att välja vad vi vill jobba ihjäl oss med.
Plus: Radiopsykologen är en av de där klassiska radioformaten som visat sig fungera bättre än någonsin i det nya poddlandskapet. Lyssna!
Minus:Politikerna efter terrordådet: Båda blocken verkar överens om att ett rasprofilerat övervakningssamhälle är en bra väg framåt för Sverige?
