Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Hon vet vad vi känner för jobbet

Att älska sitt jobb blir allt vanligare. Inom vissa branscher är det till och med ett krav att älska sitt arbete. Forskaren Magdalena Peterson McIntyre berättar hur det blev så viktigt för oss att trivas på våra arbetsplatser.

Älskar vi våra jobb?
– Förr i tiden var det ganska vanligt att gå till jobbet, jobba, hänga av sig kläderna och gå hem. I dag förväntas du investera mycket mer av dig själv i ditt arbete. Det är en utveckling som pågått sedan 1950-talet. Att trivas på jobbet har blivit norm och uppfattas i någon mån som ett mått på lycka eller framgång.
Man ska trivas på jobbet, då har man lyckats?
– Ja.
Finns det några risker med det synsättet?
– Vi vill ha ett jobb där vi kan förverkliga oss själva, då finns det en risk att fabriksjobb och likande arbeten blir väldigt oattraktiva. Att lägga för mycket ansvar på individen kan också vara problematiskt om en arbetsmiljö är osund. Om du inte trivs är det i någon mening du själv som har misslyckats. I stället för att arbetsplatsen ska ändra på sig blir det alltså upp till dig att söka dig till ett annat jobb. Du blir ansvarig för sin egen lycka, som ett slags snedvridet skuldbeläggande.
Berätta mer om din studie.
– Jag har intervjuat 32 personer som arbetar inom fyra olika delar av detaljhandeln – mode, parfymbutik, hemelektronik och byggvaruhus. Alla jag pratade med uttryckte entusiasm för sitt arbete, men det är inte så konstigt. Inom detaljhandeln menade många att det är ett uttalat krav att älska, eller i alla fall tycka om, sina jobb.
Är känslorna äkta?
– Det där är intressant. Det var inte så automatiskt att intervjupersonerna tänkte att känslorna kom inifrån. En berättade att ”När jag jobbade för ett annat företag så älskade jag dem och nu älskar jag min nuvarande arbetsgivare.” Är det så att man medvetet kan få sig att älska något så är det kanske inte helt på riktigt.
Varför valde du att studera just detaljhandeln?
– De här normerna finns överallt i samhället, man ska trivas på sitt arbete, men detaljhandeln är intressant eftersom den är så reglerad. Personalen ska vara glad och det finns ofta bestämda fraser och sätt för personalen att uttrycka sig. När en kund kommer in i butiken ska du inom 30 sekunder le och säga hej, till exempel.
Har det karaktäristiska leendet alltid varit standard inom detaljhandeln?
– Servicesektorn har förändrats väldigt mycket. Förr var det ofta en ensam handlare som stod bakom en disk när du köpte mat. I dag är matbutikerna enorma. Som en följd av den utvecklingen har även servicen i butikerna blivit allt mer massproducerad. Uttryck för vänlighet, som leenden eller bestämda hälsningsfraser i stil med ”ha en bra dag” blir viktiga, snarare än vänlighet i sig.
Upplevs det jobbigt att behöva le?
– Jo, några uttryckte det. Du ler inte för att du är glad, utan för att företaget kräver att du ska le mot kunden. Personalstyrkan inom detaljhandeln är dessutom väldigt utbytbar. Människor jobbar ofta med låg lön och med osäkra anställningsformer. Ändå måste du le. Till och med när kunderna beter sig illa är det viktigt att vara trevlig tillbaka.
På vilket sätt kunde kunderna bete sig illa?
– En del vittnade om sexuella trakasserier och om kunder som ibland kastade saker på dem. Särskilt inom elektronikbutiker var uppfattningen att kunderna var svåra. De ville pruta och var aggressiva. Kvinnorna i butiken blev ständigt ifrågasätta. ”Kan jag få prata med en manlig kollega i stället?”. Då var hon enligt reglerna tvungen att tillmötesgå kundens önskemål, trots att hon utan problem hade kunnat svara på frågan på egen hand.
Ändå trivdes de på sina jobb?
– Ja. De såg det som en del i paketet. I jobbet ingick att acceptera kränkningar. Sedan finns det så klart många som inte accepterar det i längden och slutar.
Älskar du själv ditt jobb?
– Jag kan inte svara på den frågan längre. Jag har vridit och vänt så mycket på begreppet att det inte går att förhålla sig till svaret på ett neutralt sett.

Profilen: Magdalena Peterson McIntyre
Ålder: 49 år.
Gör: Docent i etnologi vid Göteborgs universitet.
Aktuell: Med boken ”Att älska sitt jobb”.
Bor: Vidkärr.
Familj: Make samt tre barn som är 22 år, 18 år och 13 år gamla.
Intressen: ”Konst, särskilt postmodern feministisk konst, som ifrågasätter normer. Eftersom konst är friare och mer intuitivt än forskning fungerar det bra som inspiration” säger hon.

Mest läst