Hon är en av Sveriges mäktigaste styrelseproffs, men Lena Treshow Torell kom inte in i näringslivet förrän i 50-årsåldern. Innan dess byggde hon upp forskning kring materialfysik på Chalmers och satte riktningen för EU-kommissionens forskningspolitik.
Du började plugga fysik efter studenten i mitten av 60-talet. Hur kom det sig?
– Det var ganska givet. Jag började med matematik, för det tyckte jag var roligt. Sedan lade jag till teoretisk fysik och experimentell fysik för att få min kandidatexamen. Där fastnade jag, för det var så himla kul. Jag började med materialfysik, som går ut på att man undersöker olika material på molekylär nivå i ett labb. För att kunna följa förloppen krävdes lasrar, så jag var med och byggde upp ett avancerat laserlabb på Chalmers. Forskningen gick så småningom över till polymerer, plaster som kunde bli beståndsdelar i litiumbatterier. Det var runt 1975, då den typen av forskning var rätt ny. Jag bjöd tidigt in Volvo och sa: det här kommer att kunna driva bilar i framtiden. Men då var de inte intresserade.
Hur började vägen från forskningsvärlden till näringslivet?
– De sista åren på Chalmers var jag vicerektor och kom in på vart forskningen ska ta vägen, hur den kan serva samhället och industrin. Då kontaktade Carl Bennet mig om en plats i styrelsen för Getinge, som sysslade med medicinteknologi. Då hade jag ingen aning om hur ett noterat bolag arbetade, men tyckte att det verkade spännande. Jag hann bara vara med i något år, innan regeringen 1998 rekommenderade mig som forskningschef för EU-kommissionens gemensamma forskningscenter i Bryssel. Det var en fantastisk tjänst, men redan 2001 dök en ny tjänst upp i Stockholm, som VD för Svenska Ingenjörsvetenskapsakademien. Jag fick jobbet, och blev deras första kvinnliga VD. Nästan direkt blev jag kontaktad av Ericsson för en plats i deras styrelse. Återigen blev jag den första kvinnan in.
Rakt in i det svenska näringslivets toppskikt?
– Ja, då var Ericsson kronjuvelen i Wallenbergssfären, med hundratusen anställda. Kort efter att jag hade börjat störtdök aktien och hälften av de anställda fick sägas upp inom loppet av två år. Men det innebar också att jag fick vara med om processen att bygga upp företaget igen. Då hade mobilteknologin verkligen kommit igång, vilket bland annat gjorde litiumbatterier högaktuella.
Vad blev nästa steg?
– När du väl hade suttit i Ericssons styrelse vill många ha dig. Samtidigt var mitt jobb att bygga upp IVA, så jag valde bolag som gick i linje med vad jag gjorde där: Micronic som tillverkar plattskärmar, Gambro som utvecklade dialysapparater, ÅF, SKF, och till slut också Saab. Det har varit mitt roligaste styrelseuppdrag. För mig som är intresserad av forskning, teknologi och samhällsfrågor är det en dröm. Det är få bolag i världen som kan tillverka ett stridsplan. Strippar man ett Jas Gripen och tittar på vad det innehåller så är det helt fullsmockat med sensorer och säkerhetssystem som registrerar och levererar information.
Saab har ju också varit inblandade i en del kontroversiella affärer, som mutskandalen i Sydafrika?
– Korruption har varit på styrelsebordet från min första dag där, så det blev en fråga för oss direkt. Bolaget har arbetat systematiskt med att utveckla robusta och transparenta processer för att motverka all slags korruption. Idag känns det väldigt tryggt. Om man vill utvecklas med världen och kunna påverka är det bra med ekonomiska incitament och avtal. Så kan vi sprida vårt västerländska sätt att arbeta och verka.
Finns inte risken att man sätter vapen i händerna på regimer man inte vill stödja?
– Det är en politisk fråga. Det är vi som röstar som bestämmer hur svensk utrikespolitik ska se ut, vilka länder vi ska samarbeta med och inte. Så fort man närmar sig vapen och krigsmaterial går alla frågor till regeringen, som tittar på vad man får exportera och inte.
Vilket ansvar har Saab då?
– Min ståndpunkt är att Saab inte tar några politiska beslut självt. Om man säljer system och flygplan som ska hålla och underhållas under lång tid, upp till trettio-fyrtio år, då kan man inte ändra sig från styrelse till styrelse. Det måste till en långsiktig politik, som gör Sverige till en trovärdig partner internationellt. Vad gäller ett land som Kina, till exempel, tycker jag att inte bara försvarsindustrin utan även informationsteknologin ska skyddas. Vi ska inte ha kinesisk IT i Europa. Men när det handlar om fredliga samarbeten, i stil med det SKF bedriver, känner jag mig trygg.
Du har nyligen lämnat styrelsen för såväl Saab som SKF. Varför då?
– Jag hade suttit i över tio år, det var dags. Men jag sitter fortfarande i styrelsen för Investor och kan följa bolagen på ett mer övergripande plan.
Du besitter positioner som för med sig stor makt – hur använder du den?
– För mig är det teknikfrågor som är intressanta, särskilt teknikfrågor i samhällets tjänst. Jag ser ju hur teknologi löser problem. Den skapar också problem, men löser desto mer. Vi är duktiga i Sverige på teknik, och det är viktigt för mig att vi har en förmåga där vi kan konkurrera, men också vara fredliga och välmående.
Lena Treschow Torell
- Ålder: 70
- Bor: Stockholm, men har också hus på Brännö och på Korsika.
- Bakgrund: Professor i fysik på Chalmers och i Uppsala, styrelseledamot i företag som Saab, SKF, ÅF, Gambro och Ericsson.
- Gör: Styrelseordförande för Chalmers och styrelseledamot i Investor. Styrelseordförande i Postkodlotteriets Kulturstiftelse och styrelseledamot i Alfons Åbergs Kulturhus.
