Det myllrar av poliser i lobbyn på Gothia Towers. Spårvagnstrafiken på gatan utanför är avstängd och genom fönstren syns oräknelsiga polisbilar som bevakar EU-toppmötet. På hotellet bor Sveriges statsminister Stefan Löfven. Och här träffar han Storbritanniens premiärminister Theresa May, som än så länge får vara med när EU-ledarna samlas. Säkerhetspådraget är rigoröst och hela kvarteret är mer eller mindre under belägring.
Mitt i denna kaotiska lobby står också den 47-årige politikern Ed Miliband. Den förre Labourledaren, som förlorade valet 2015, kunde ha varit i Göteborg i egenskap av brittisk premiärminister. I så fall hade det troligen inte heller blivit någon Brexit-omröstning.
Nu är han i stället här för att tala på Kvalitetsmässan.
– Det finns faktiskt folk på internet som skojar om "The Miliverse", har du hört om det? frågar den förre Labourledaren.
I "The Miliverse" – en variant av engelskans "universe" – var det inte konservative David Cameron som blev premiärminister 2015, utan Ed Miliband. På sociala medier uppdateras Miliverse med fiktiva nyheter från ett parallellt universum, där både presidentval och folkomröstningar slutat annorlunda.
Ed Miliband själv försöker att inte tänka i de banorna.
– Jag försöker tänka på framtiden, inte på det som redan har hänt. Men jag var inte för en folkomröstning. Om jag hade blivit premiärminister hade det inte blivit någon. Och jag tycker fortfarande att jag hade rätt. Innan folkomröstningen uppgav ungefär 15-20 procent av britterna att EU var deras viktigaste fråga. De flesta var intresserade av sjukvård, utbildning och lön. Problemet med omröstningen var att i stället för att läka uppdelningen, så förvärrades den. Människor började identifiera sig som "remain" eller "brexit" – och började dessutom känna väldigt starkt kring de här etiketterna.
Den 7 maj 2015 förlorade Ed Milibands parti Labour det brittiska parlamentsvalet och David Cameron kom till makten. Dagen därpå valde Miliband att avgå som partiledare, men att sitta kvar på sin plats i parlamentet. Ett drygt år senare röstade det brittiska folket för ett utträde ur EU.
– Brexit är tufft för Storbritannien, väldigt svårt att förhandla fram. Jag är orolig för konsekvenserna, men jag håller inte med dem som tycker att vi bara borde ignorera resultatet i omröstningen. Det som drev fram Brexit är en djup känsla av att vara utestängd från det ekonomiska och politiska livet. Det är ett meddelande till den politiska klassen. Ett meddelande om deras barn, deras löner, deras framtidsutsikter och deras land.
Var det en protest?
– Ja, men det är mer än en protest. Det är en ilska mot systemet, som de anser inte har tjänat dem på ett bra sätt. Man kan se det i Sverige också med stödet till Sverigedemokraterna, samma sak i Tyskland. Det är populistiska krafter. Att de här frågorna fått en annan magnitud i Storbritannien och Amerika tror jag beror på att vi har mycket mer ojämnlika samhällen.