Bertil Gustafsson och Ronny Svensson har bett för att Saab ska klara sig.
Bertil Gustafsson och Ronny Svensson har bett för att Saab ska klara sig.

De fortsätter be för Saab

ANNONS
|

På torsdagen var det sista dagen för de Saabanställda i Trollhättan att lämna in nycklar och id-kort till arbetsgivaren och hämta ut sina personliga saker från sin arbetsplats.

- Det känns overkligt. Jag har gått här i 26 år, 9 månader och 10 dagar, säger Tomas Haglund, klubbordförande för Ledarna, strax efter att han hämtat sitt betyg hos personalchefen.

Han har dock fått dispens att komma tillbaka för att vid ett senare tillfälle ta hand om de fackliga arkiven, så de inte sprids för vinden.

GP träffar ingenjörerna Bertil Gustafsson och Ronny Svensson i "Showroom", den lilla utställningshallen vid huvudporten där Victor Muller flera gånger hållit sina vältaliga presskonferenser om nya, men fruktlösa, räddningsplankor för Saab.

ANNONS

Bertil berättar att Victor Muller och övriga ledningen fått andligt stöd i ett halvårs tid, klockan sju varje morgon, genom de bönemöten en handfull anställda hållit i ett bokat konferensrum på fabriken.

- Vi har bett för våra arbetskamrater, för vår ledning och för att det ska bli liv i fabriken igen, säger Bertil Gustafsson.

Trots det dystra slutet, känner de ändå att de fått respons på sina böner.

- Vi har också bett om att slippa orättfärdiga pengar i företaget och det är lite intressant när man ser hur det blev med Antonov, att inte han kom in. Vi känner inte honom, men som det verkar är det ju inte helt rent där.

På det mer jordnära planet kände Bertil inget speciellt när han lämnade fabriksområdet på väg till sökajobb-mässan i Trollhättan, där många Saabkollegor försökte hitta en framtid efter att uppsägningen blir ett faktum på fredagen.

- Personligen kände jag att just beskedet om konkurs, blev ett avstamp mot något nytt. Det är bekymmersamt för många att inte ha något arbete. Men det som var innan, att inte veta, var som psykisk terror.

Sedan konkursförvaltaren tog över har bönemötet bara kunnat träffas en gång i veckan, här vid huvudporten. Då har de bett för konkursförvaltarna och för att det ska bli något vettigt av det som blir kvar.

ANNONS

- Men samtidigt är graden av oro är inte så stor när man lagt sitt liv i Guds händer. Så det har varit en väldig fördel för oss, konstaterar Bertil Gustafsson.

Utanför vid huvudporten, den enda ingången som är öppen sedan konkursförvaltarna tog över, kontrollerar säkerhetsvakter alla bilar, så ingen får med sig mer än de privata ägodelarna från fabriksområdet.

Där går Mats Hultman sina kanske sista steg mot den stora parkeringen, sedan han samlat ihop sina personliga småsaker från det gamla jobbet i en plastkasse.

- Jag är förtvivlad. Jag är 64 år och har framtiden bakom mig, säger han uppgivet.

ANNONS