Hennes päls var alldeles blöt av mina tårar. Hur mycket jag än tryckte ner min kind och mitt öra mot den nyss varma brunspräckliga pälsen hördes inget spinnande. Det var slut. Och det var jag som hade fått bestämma över hennes öde. Det kändes inte rätt. Min sorg visste inga gränser. Det var hon som hade tröstat mig och legat vid min sida när jag varit ledsen. Nu fanns hon inte mer.
Trots att jag innerst inne visste att det nog inte skulle spela så stor roll hade jag velat ge henne en sista chans. Det kostade extra att röntga henne ytterligare en gång. Men, jag ville vara säker. Det finns alltid en strimma av hopp. Hon stretade emot och tyckte inte alls det var roligt när vi drog i hennes ben för att hamna rätt under kameran. Tillsammans med den kloka veterinären tittade jag på bilderna. I famnen höll jag min Lisa som spann. Det såg inte bra ut. Jag var tvungen att fatta ett beslut om liv eller död. Vad var mest humant? Att låta henne somna in som veterinären uttryckte det?
När beslutet välvar fattat återstod nästa val som påminde om ett besök hos en begravningsentreprenör. Kremering? Urna?
Kanske är det inte så konstigt. För husdjur och hur de kommit att hanteras liknar alltmer det vi gör som människor. Förmänskligandet av våra husdjur har lett fram till att branschen, som hanterar det mesta som rör våra älsklingar, går väldigt bra. Husdjur behandlas och ses som våra barn och familjemedlemmar. Godistillverkaren Mars köpte i år VCA Inc sombedriver sjukvård för husdjur för 74 miljarder kronor. De hade tidigare även köpt varumärkena Pedigree, Sheba och Whiskas från P&G. Framtidens affärer finns med andra ord i våra husdjurstelningar mer än i chokladkakor. Samma utveckling kan noteras i Sverige, där djursjukvård i allt högre grad drivs av riskkapitalbolag. Och att behandla sina husdjur för olika krämpor kostar och kräver dyra försäkringar.
Husdjuren får gå på dagis, kaféer, stylas och pyntas i diverse outfits. Vi köper tuggpinnar i trä för 600 kronor kilot och specialfoder för fantasisummor. Det tycks finnas foder för alla krämpor du kan ha som djur. Ont i magen-mat, lite för fet och borde bli smalare-mat, mat mot hårbollar, mat för dem som vistas inom- eller utomhus, mat för dem med dålig aptit. Tänk om våra matbutiker hade haft ett liknande sortiment. Men, djuren kommer i första hand. En studie som Tesfom och Birch gjorde 2010 visade att hundägare köper finare mat till sina hundar än till sig själva. Hundens mat fick även kosta mer än deras egen mat och helst skulle den vara mer hälsosam.
OCH INTE NOG med att företag har fått upp ögonen för dem. Det har även deras ägare. Det skapas Instagramkonton och Facebooksidor, som till exempel om Ester, minigrisen som blev jättestor. Att husdjursägare utnyttjar sina djur för att bli kända säger en del om oss. Djuren är en del av vår identitet, vårt förlängda jag, har forskaren Russell Belk kommit fram till. Husdjuren ger oss en social identitet, det vill säga bidrar till hur vi vill bli uppfattade. Livet har visat sig kretsa kring våra husdjur och styr vad vi väljer att konsumera (Kylkilahti med flera 2016). Våra husdjur påverkar vilken bil vi väljer, var vi arbetar, vem vi gifter oss med och hur vi lever våra liv i allmänhet.
DE ÄR INTE bara en nära vän eller familjemedlem. De är en del av vårt jag. I själva verket är det oss själva vi tänker på när vi gör vårt yttersta för att rädda livet på dem, ge dem det bästa att äta och värna om att de skall må bra. Kanske tänkte även den gamle veterinären i Varekil på Orust på det sättet i min barndom, när vår kanin Kalle var hängig. Veterinären rekommenderade lite cognac som han tyckte gav livet mening. ”Den kommer att göra honom glad.” Och Kalle kanin levde många år till, lycklig på Grönstedts trestjärniga cognac, som han fick varje gång han blev krasslig.
